Jag kommer verkligen tänka tillbaka på min tid i Indien och i Banjara Basti som en underbar tid och jag hoppas att jag kommer tillbaka någon gång. Nu är det dags för nya äventyr så jag tackar för mig så länge och tackar alla som följt min resa och mitt arbete i det konstiga men underbara landet Indien!

- kronärtskockshjärtan i balsamico med rucculo och parmesan

- lax med spenatstuvnig och kokt (!) potatis

- goda ostar med fikonmarmelad 

Förlåt Chillen, vet att detta inte är din favoritmeny men jag är så sugen på detta just nu!

Men det är lite lite tid kvar så mellan det att vi pressar i saker i våra resväskor och gör fina avslutningsböcker till barnen gosar vi med dem så mycket vi bara hinner! 

Nu till det tokiga. Vi checkade ut från hotellet, tog en tuktuk till tågstationen, köpte biljetter till tåget som skulle gå 9.30 och ställde oss vid plattform två som vi blivit informerade om att tåget skulle gå ifrån. Runt 9.30 kommer ett tåg som är så överfullt att vi inte fattar hur vi ska få plats och vi letar förbrilt efter någonstans att gå på. Helt plötsligt börjar tåget rulla och vi springer längs med tåget och hittar till slut en liten öppning i en överfull vagn så vi kan hoppa på i farten. Lite uppspelta och framförallt glada för att vi lyckats komma på står vi och trängs mellan indiska män och ett handfat fullt med brunt vatten som skvimpar runt i takt med tågets rörelse. För ovanlighetens skull kommer en konduktör förbi och tittar på våra biljetter, då börjar han skratta lite och förklarar att detta tåg går till Kota och inte till Jaipur dit vi ska! Panik vi åker ju åt fel håll! Konduktören kan i alla fall förklara att vi kan gå av vid nästa station och ta ett tåg till Jaipur runt ett. Vi skrattar lite nervöst, säger lugnande till varandra och oss själva att det löser sig och väntar de långa indiska tio minuter som de skulle ta till nästa station. Vart har vi hamnat tänker vi och ser bara berg, åkrar och ett stationshus. Vi går till en biljettkiosk där en liten man sitter och vänder papper i en kvart innan vi kan köpa biljetter till tåget som går tillbaka till Sawai Madouphar och vidare till Jaipur. Klockan är nu tio och tåget går halv två så vi bestämmer oss för att se vart vi hamnat. Jag kan lova er att i  Indargarh sumerganjmandi aldrig har haft besök av västerländska turister förut. Från första steget ut på gatan hade vi en flock män efter oss som tittade, pekade och pratade med oss! Haha jag börjar förstå hur det är att vara Hollywoodkändis nu... Jag är inte säker på att dessa män någonsin sett en vit person och jag antar att det måste vara väldigt märkligt. De ville ta med oss till något tempel men vi tackade nej så de hängde med oss när vi köpte kakor och choklad att äta till lunch. Vi hamnade mitt i ett indiskt bröllop bland musiker och dansare och var garanterat festens höjdpunkt i några minuter innan vi avlägsnade oss för att gå tillbaka till stationen. Där hängde männen med och cirkulerade runt oss där vi satte oss på plattform ett och inväntade tåget mot Jaipur. 

Det en trettio minuter sena tåget var knökfullt när det kom in på stationen men vi tryckte oss in i första bästa vagn utan att tänka. Vi kollade så att alla fyra var på och sen började vi arbeta på att hitta en position som man kan stå i de två timmarna resan skulle ta. Hanna och Julia satt på en säck citroner i gången mellan de två toaletterna och jag och Sofia stod vid ingången inträngda mellan ett handfat och några killar som satt i den öppna dörren med benen dinglande ut för trappan. Det satt en kortväxt gammal man på golvet bredvid Sofia och han blev nästan ihjältrampad för att folk tryckte på från båda håll. Trots den ganska obekväma färden var resan underhållande. När man bokstavligen står på folk så kan man ju inte strunta i att prata med dem så vi pratade med dem runt omkring oss. När Julia och Hanna sa de få orden vi lärt oss på hindi till männen som stod runt oss skrattade de så mycket att det måste ha hörts till vagnen bredvid. Jag och Sofia pratade med en mattelärare som trodde att det bara var i Indien man kan duscha varje dag och att detta inte var möjligt i övriga världen, vad han fått det ifrån är fortfarande oklart. 

Jaipurs tågstation hade en gloria av rosa solljus över sig och det kändes som att komma till paradiset när vi gick av den trånga och varma tågvagnen. Ingen av oss hade vågat vara helt säkra på att tåget faktiskt gick till Jaipur så det var ett gäng lättade tjejer som steg av på sen folktäta perrongen. Vi fick på toaletten (tack och lov!) och köpte en cola (tack och ännu mera lov) innan vi tog en tuktuk till busstationen där vi alla (trots att det återstod två och en halv timme buss) kände att nu är vi hemma. Älskade busstationen i Jaipur där vi nu hittar utan att behöva fråga oss fram. Älskade Sikar där vi möttes av en bil som hämtade oss och körde oss ända hem. Älskade campet, där vi möts av dukat bord och två nya härliga volontärer. Det blev en bra dag idag ändå även om den inte riktigt blev som vi tänkt oss.

Vi gick upp vid fem imorse och åt frukost som de fina kvinnorna på campet gått upp extra tidigt för att laga åt oss. Vi tog en tuktuk kvart i sex som skulle ta oss till bussen, tyvärr fick den motorstopp efter halva vägen och vi stod helt stilla mitt på den mörka folktomma vägen. Jaha vad händer nu tänkte vi medan tuktukföraren tänkte mindre och gjorde mer när han ringde till en kompis som kom till undsättning inom en (!) minut vilket vi inte riktigt förstår hur det gick till. Vi hann med bussen i alla fall och var i Jaipur en halvtimme före planeringsemilias och planeringssofias tidsschema. Mycket lyckat. Vid tågstationen köpte vi biljetter efter att ha stått i lite olika indiska köer (i Sverige kallar binder kaos) och vi lyckades hitta en ganska okej indisk toalett (i Sverige är det tveksamt om jag ens hade gått in). Vi gick på tåget där det inte fanns någon sittplats men en indisk kvinna så vi känner oss lugna trots att resten av vagnen då består av män som tar kort på oss. Resan som vintertider skulle ta tre och en halv timme visar sig ta runt två så vi är framme redan vid elva. Hotellet är jättefint och vi blev alla fyra lite lyckliga över att vi lyckats ta oss hit. Trots att resan var smidigast hittills så har det krånglat lite med att komma iväg, för att göra en låg historia kort är vi glada att resan blev av. 

När vi åt lunch i hotellets trädgård kommer två västerländska killar fram till oss och börjar prata, det visar sig efter ett litet tag att de är från Halland och vi byter snabbt språk till Svenska. Innan vi skulle iväg på safarin möter vi också ett svenskt par som just ska checka in på hotellet. Liten värld ändå va? 

Safarin var verkligen jättefin och det var härligt att se något annat av Indien än stadsmiljö. Vi åkte i långa "jeepar" som rymde cirka tjugo personer. Vägen var grusig och ganska skumpig men vi stannade ibland för att titta på olika djur. Rantambour är känt för sin tigersafari och om jag kommer ihåg rätt ska det finnas ungefär 35 tigrar i området (jag skulle inte satsat några pengar på att jag kommer ihåg rätt så ta siffran med en nypa salt). När vi kom tillbaka till hotellet sa receptionisten att det var 60% chans att se en tiger vilket också är en siffra jag skulle ta med en nypa salt men hur som helst är det tigrarna som är grejen. Vi såg tyvärr ingen men däremot såg vi fotspår vilket var ganska häftigt! Efter den tre timmar långa turen kunde vi dock checka av olika typer av hjortar, antiloper, påfåglar, apor, färggranna fåglar och krokodiler! Tre krokodiler låg och solade sig i eftermiddagssolen innan två av dem hoppade i vattnet och simmade iväg.

Nu ska vi snart äta middag men jag lägger upp lite bilder från dagen. Har ni tur fungerar nätverket bra hemma på campet imorgon och jag kan lägga upp Hannas och Sofias kamerabilder men tillsvidare får dessa:

Jag har inte lärt mig hennes namn än för det är ganska krångligt (jag ska verkligen försöka lära mig det idag) men jag har förstått att hon har arbetat på en privatskola men eftersom hon är utbildad för "Hindi medium school" och inte "English medium school" har hon nu svårt att hitta ett jobb då alla skolorna vill ha lärare i den senare kategorin. Mer fokus på engelskan är det nu i detta land och det är ju bra i och för sig. Hon är jättefin med barnen, de respekterar henne och hon respekterar dem. Det är inte alla indiska lärare som tänker så har jag förstått... Igår tog hon upp Paresh som är en handikappad tjej till tavlan och lät tålmodigt henne få uttala hindibokstäverna och var noga med att de andra barnen inte skrattade. Paresh strålade som en sol resten av lektionen. Alla får vara med helt enkelt och jag säger återigen tummen upp!Här hoppar hon hopprep med barnen

Puss och ha en härlig fredag! 

Vad jag tycker om den delen av Indien. Alla kallas systrar och bröder och man skiljer inte dessa från sina kusiner och sysslingar. Neeraj som bor är på gården kom idag iklädd en väldigt fin sari för att hon skulle på sin brors bröllop. Såklart var hennes bror en kusin men för henne är det ingen skillnad, de har ju växt upp tillsammans på samma gård precis som syskon. Pinkey och Ronak som är ungdomarna på gården säger att de är bästa vänner och de är kusiner. Mysigt eller hur? Kusiner, fastrar, mamma, bröder, farfar, pappa, systrar och farmor i en enda röra! Jag gillar!

Bland annat ska vi ta kort på fina Aarti och Ganga när de sätter på sig sina nya skoluniformer och tar första stegen mot skolan. Det är så häftigt att få vara en del av det och tack Tina för att du sett till så att detta blir möjligt för Ganga! De kom båda två springande imorse och berättade att de var hos skräddaren igår för att beställa skoluniformer och de var så lyckliga, härligt att se!

Vi ska också försöka övertala den duktiga tjejen Kinneys föräldrar om att privatskola är en bra sak och att det är en möjlighet man inte kan tacka nej till. Vi får hålla tummarna! 

Sanjana som jag skrivit om förut, ofta under namnet min lilla apa, låg idag bara och grät tyst för att hon har så ont i sin höft. Hennes föräldrar har som tur var varit med henne till sjukhuset (inte alla föräldrar här som tar sig den tiden för sina barn men hennes föräldrar är jättefina) men det enda de fick med sig hem från doktorn var en salva, vitaminer och Alvedon. Jag är ingen doktor men jag tvivlar lite på denna behandling... Ååå jag vet inte vad jag ska göra när hon bara ligger ner och gråter, det här så ont i hjärtat att se det. Tänk vad ont det gör på henne då! Min fina fina lilla apa! 

Om någon undrar varför jag stavar barnens namn olika i varje inlägg beror det på att jag inte vet hur de stavas och att det är typ omöjligt att gissa sig till. En tjej i skolan heter (eller det låter som) Sasina men det stavas Sanju. En heter Sapna men det stavas Shpana. Sanjana stavas min lilla apas namn men hon säger Sandija. Min älskade Rinko stavas Rinku med u vilket är lite knasigt. Killarnas namn är mycket enklare av någon anledning, typiskt Indien...

God natt 

Fyra mätta flickor går efter den goda frukosten på Yogi's guesthouse's takterrass ut bland Jodhpurs gränder kantade av blåmålade hus. De svänger av till höger och följer de målade skyltarna på husens fasader vägen  upp mot det stora fortet. Plötsligt finner de en trappa och efter en stunds överläggningar börjar de klättra uppför de sandstensfärgade trappstegen, förbi vackra verandor täckta av klätterväxter med trevliga människor som pekar upp för trappstegen som för att bekräfta att de var på rätt väg. En liten stund senare byts trappstegen ut mot en stig som på vänster sida kantas av den branta bergsväggen och på höger av en brant bergsluttning med utsikt över hela den blåa staden Jodhpur. Flickorna beundrar utsikten ett tag innan de fortsätter in bland de gröna buskagen. De tänker att detta antagligen inte är den vanliga vägen upp till fortet men tycker att det är rätt skönt att slippa alla ljud och påstridiga tuktukförare. Stigen breddas och nu är de framme vid den stora ingången till detta mäktiga fort. Flickorna hoppar ner från en klippavsats till marknivå där de upptäcker att de råkat hoppa ner efter säkerhetskontrollen och springer fort runt och ställer sig i kön innan någon hinner anklaga dem för att planera ett terrorattentat. De fyra flickorna betalar de 400 rupees var som inträde med en så kallad audioguide och börjar flitigt lyssna på en brittisk röst som fyller deras öron med berättelser om fortet. De stannar upp vid en vägg dekorerad med röda handavtryck och får höra av den brittiska rösten att när en kung eller prins dog förr i tiden brändes de på likbål och deras fruar gjorde ett rött handavtryck på väggen innan hon tyst lade sig bredvid honom i elden. De fyra lite lätt bestörta flickorna gick vidare och följde en stenbelagd uppförsbacke in i fortets palats där de kanske snabbspolade den brittiska rösten lite grann genom rummen om vapen och olika slag från förr. Flickorna uppskattade mer den vackra utsikten och alla roliga turistgrupper med pensionärer som ihärdigt fotade, tittade och läste på allt som den brittiska rösten berättade om. Två män var särskilt intressanta då de såg ut att vara klädda för en längre vistelse på safari med kakifärgade byxor som man praktiskt kan göra om till shorts, beige väst med mycket stora fickor, extremt bekväma skor, magväska och en kakifärgad hatt med snöre under hakan. Mycket underhållande män tycker flickorna innan de går ut från fortet där de möter på den holländska killen de mött på hotellet innan. Han ska precis gå in i fortet och vi önskar varandra en bra dag och flickorna hoppar in i en tuktuk.

När de hoppar av tuktuken vid en marknad runt ett vackert klocktorn möts de av att det starka solljuset bländar dem och gör allt de ser till skuggor. Marknaden visar sig vara full av plastarmband, ganska fula kläder och affärer som säljer tyg till saris och ingen av flickorna är särskilt nöjda med utbudet så de tar sig en tur utanför marknaden där de visas in på ett märkligt ställe. Stället de går in i är dammigt, dunkelt och fullt med tyger från golv till tak. Flickorna tittar förundrat och en man förklarar att detta är inte en affär utan ett warehouse men man kan köpa saker här ändå. Flickorna tittar på alla högarna av kuddfodral, sjalar, sängöverkast och tyger och förstår efter ett tag att mannen säljer detta till affärer i Europa som sedan säljer det vidare, IKEA visar sig vara en av kunderna enligt mannen. Då det är helt omöjligt att se genom röran beger sig flickorna ut från den lugna mörka affären och ut på den folktäta och livliga gatan igen. Vad ska vi göra nu tänker flickorna, tittar sig omkring och ser en turistinformation. Polisen som arbetar i turistinformationen lyser upp när flickorna kommer dit och frågar om en annan marknad. Att mannen inte förstår innebörden av ordet fabrics (tyg på engelska) gör honom inte nedstämd alls utan påbörjar istället en föreläsning om hur man ska bete sig när man handlar i indiska affärer. Var noga med priset och ta alltid kvitto på sakerna ni köper. Flickorna tackar och bockar och går vidare tills de hittar en kryddbutik. 

Där inne doftar det starkt av alla kryddor och mannen som arbetar i butiken kommer med te, tänder ett doftljus och påbörjar en guidning genom butikens alla kryddor och teer. Han gör även en demonstration av olika kvalitéer på saffran och visar flickorna hur man ser skillnad på bra och dåligt saffran. In i affären kommer helt plötsligt tre äldre turister från USA och Storbritannien som blir mycket imponerade både av kryddorna och flickornas beskrivning av arbetet de utför i Banjara Basti. Den brittiske mannen säger wonderful i varje mening och ler med ett leende som skulle kunna göra Häxan Surtant varm om hjärtat. Flickorna vinkar hej då åt de vänliga människorna och kommer ut på gatan med varsin vacker tygpåse full med olika kryddor i handen. Lunch tänker flickorna direkt ock lyckas pruta ner en tuktuk till 60 rupees som tar dem hela vägen till Anokhi. Där uppstår nu ett mindre antiklimax då Anokhi Jodhpur  till skillnad från Anokhi Jaipur inte har ett café som tillhör affären. Omplanering pågår mitt i hungern men det behövs inte så mycket tankeverksamhet för att upptäcka restaurangen On the Rocks femtio meter bort. Det känns som att flickorna förflyttat sig till en finare uteservering tillhörande ett museum i USA. Antalet vita västerlänningar är i majoritet och de indier som ändå hittat till platsen ser ut att ha en månadslön långt över genomsnittet. Flickorna sätter sig lite förvånat ner vid ett bord och beställer varsin kycklingrätt. Mätta och belåtna går de de ut från USA tillbaka till Indien igen där allt är som vanligt och går in på deras älskade Anokhi. Lite snorkigare expertis och betydligt mindre affär men med lika fina saker som i Jaipur är denna Jodhpur Anokhi och flickorna hoppar in i en tuktuk med varsin påse gjord av återvunna kläder.

Trötta kämpar sig flickorna igenom två tygaffärer till, försöker sig förgäves på att hitta en öppen bankomat för att sedan hitta en tuktukförare som vet vart hotellet ligger. Flickorna hittar en som nickar ivrigt och de klämmer sig in, tyvärr visar det sig snabbt att föraren inte riktigt har koll på just deras hotell då tuktuken får vända fyra gånger och flickorna får gå sista biten innan de kommer in i hotellets lobby. Detta är ett mycket speciellt hotell där det inte gör så mycket om gästerna får vänta på personalen och det dröjer kanske en halvtimme innan en man kommer och visar flickorna sitt rum. Till flickornas förtjusning behöver de inte dela upp sig utan får ett rum med två dubbelsängar, stor balkong och badkar. Hotellet är genast förlåtet för den långa väntan och flickorna lägger sig i de sköna sängarna för att läsa och vila lite då de alla fyra är ganska trötta efter nattens bussresa. Denna trötthet ger inte riktigt med sig framåt middagstid men flickorna har sett en takterass som ska servera kyckling så de kämpar sig trötta ner för hotellets trappor, genom smala gränder, förbi en religiös plats fullt med folk, in på restaurangen, förbi en nyduschad halvnaken man och sedan upp för alla trappor till terassen. Väl där visar det sig att de två ej vegetariska rätterna de har på menyn måste förbokas och flickorna känner sig genast lite lurade. Då det inte finns kyckling och ingen av flickorna är särskilt hungriga tar de lite frukostmat som yoghurt, müsli, omelett och juice till middag innan de trötta vandrar tillbaka till hotellet och bokstavligt talat stupar i säng. Flickorna drömmer sedan sött om den blåa staden Jodhpur med smala gränder, ett stort mäktigt fort på berget bakom staden och det vackra palatset skymtande i horisonten.

Resan hit gick bra, jag och Hanna Huppunen hade liggplats på bussen mellan Jaipur och Jodhpur och låg och värmde varandra mot kylan från de dragiga fönstren. Vi fick vänta på busstationen i Jodhpur i en och en halv timme då vi inte får åka tuktuk när det är mörk, fyra blonda svenska tjejer och mörka indiska städer ska tydligen inte vara en bra kombination...

Dagens Funny Friday får nog byta namn till kaosfredag och det var ett gäng trötta tjejer som åkte tuktuk från Banjara idag. Barnen skulle få måla en blomma och sedan klippa ut den så att vi sen ska kunna sätta den på en piprensare. Klippningen var lite lätt kaotisk och barnen sprang runt med saxar i händerna och vägrade sitta i led. Efter ett tag kom vår hjälte till guide Ramsingh förbi skolan och styrde upp situationen. Vad skulle vi göra utan honom? Vi försökte dessutom göra en massagering för att lugna ner gruppen efter den stökiga målningen men det var lättare sagt en gjort och kaoset återuppstod. Inte roligt alls och det känns så tråkigt att ha varit arg på dem hela dagen. Det som är jobbigast är att jag vet ju att det är vårt fel då vi givit dem en för enkel uppgift som gjorde dem rastlösa och uppspelta, bättre lycka nästa gång. Det som var mysigt var att Rinku bråkstake för en gång skulle var lugn som en filbunke (hennes mått mätt i alla fall) och ville gosa hela dagen, oklar unge men jag älskar ju henne som ni vet!

Efter Banjara åkte vi till skräddaren och hämtade lite kläder som vi sytt upp, jag hade bara en pyjamas men de andra hade ganska mycket saker och nästan allt behövde ändras. Julia hade sytt upp ett svart linne till sig själv men skräddaren hade tagit lite egna initiativ och sytt på en vit kant och vita axelband, det var bara att göra om och göra rätt för vår stackars skräddare. Han får ju mycket jobb i alla fall men oj vad mycket krav och instruktioner vi kommer med nästan varje vecka! 

Nu ska vi se om vi kommer ända fram till Jodhpur i natt, vi håller tummarna så ses vi där om inte annat!

Puss 

Jag blev omdressad idag innan skolan:

Syskonen Adje (är lite kär i honom) Sushila och Pooja

Söndagen började med frukost på taket i ett solljus som hunnit bli riktigt vackert och värmande under tiden jag och Hanna Huppunen låg på rummet och bloggade. Jag undrar fortfarande om vi gav upp försöket att se solen gå upp över Jaisalmer lite förtidigt, men men det lär jag aldrig få svar på. 

Vi startade morgonen med en guidad tur av staden och det är jag väldigt glad för. Vår guide tog oss upp till utkiksplatser, in bland små gränder, bjöd oss på te i sitt hem och tog oss ner till den fina konstgjorda sjön lite utanför staden. Han var väldigt påläst och under den lilla testunden i hans hem fick vi en lektion i hinduism och det var verkligen intressant att höra en troende hindu berätta om hur livet fungerar för dem. Den konstgjorda sjön var underbart fin och många människor hade hyrt små båtar som de åkte ut med. Vi gjorde inte det men däremot tog vi kort med några indiska familjer som antagligen tyckte vårt blonda hår var väldigt exotiskt. Vi fortsatte den guidade turen genom Jaisalmers fattigare område (som var väldigt rent och fint jämfört med många andra ställen vi varit på) och hamnade utanför en Hawelli (tror det stavas så) som var de rika handelsmäns bostadshus och som är enorma och otroligt vackra. Inne i Hawellin vimlade det (precis som i resten av Jaisalmer) av franska turister men tror ni att fröken Palm yppade något mer än ett bonjour Madame? Skärpning!

Vi sa adjö till vår trevliga guide och började dagens shoppingrunda  Vi tittade på skinnväskor, armband, sjalar och allt möjligt! Lite saker kom nog med ner i väskan men det var mest mysigt att bara gå runt i det vackra Jaisalmer. Runt halv tre var det dags för lunch och vi hittade en liten restaurang som såg fin ut och gick därför in. Där var det otroligt trångt och enda vägen någonstans var upp för en trappa så vi började vandra uppåt och uppåt kom vi verkligen. Fem våningar ovanför marken låg en liten liten takterass som hade så fin utsikt och som var avskärmad från allt stadsliv nere på gatorna. Verkligen mysigt. Tyvärr var det strömavbrott ett tag så Hannas, Sofias och Sofies lasagne lät vänta på sig och vi fick väldans bråttom att hinna tillbaka till hotellet för att byta om innan resan hem igen. Hann gjorde vi såklart och bussen hem var så otroligt underbar (vi jämför den ju med popcornbussen mellan Sikar och Jodhpur) med riktiga säten som gick att fälla bakåt. Det fanns även liggplatser och jag ångrade lite att vi inte bokat sådana men vi trodde att de skulle vara trånga och läskiga. Mitt i natten stannade vi i en stad för att gå på toaletten på bussbolagets station där vi gick in och öppnade första dörren men där fanns bara en pissoir så vi kollar de andra dörrarna. Alla låsta. Hmm... Vi frågar några som jobbar på kontoret om en riktig toalett varpå de visar oss pissoiren igen varpå vi påpekar att vi är tjejer varpå de ser frågande ut varpå vi lämnar stället lite lätt irriterade. Det blev till att använda sig av naturen, eller ja naturen och naturen det var mer på en bakgata bakom en gammal bil. Jag sov ganska gott resten av resan hem och efter att ha tagit bussen mellan Jaipur och Sikar på 2,5 timme (en resa som kändes lika enkel som att åka mellan Ekerö och Brommaplan) var vi till slut äntligen hemma igen efter 16 timmars resa. 

Här hemma har nu tre nya volontärer anlänt medan vi vart borta, My från Luleå (och Övertorneå vilket Hanna Huppunen tycker är kul) samt Elin och Felicia  från Göteborg. Kul med lite mer liv på campet och nu är vi totalt nio volontärer på plats! 

Det var slutet på berättelsen om sex tjejer i Jaisalmer och jag måste säga att det var en mycket lyckad resa kantad med lite äventyr!

Vi åt en underbar frukost igår bestående av gröt med bananer i, omelett med toast och varma tomater samt kaffe såklart! Efter frukost gick vi ner till receptionen tillsammans med en man från hotellet som var väldigt trevlig och pratade mycket. Vi hade hade inte bokat resan tillbaka och var inte så sugna på att repetera nattens äventyr så vi frågade om han visste något annat sätt att åka hem på. Vips var en deluxebuss hela vägen (!) tillbaka till Jaipur bokad (därifrån går det bussar var femte minut hem till Sikar) och vi hade även fått hjälp att boka en liten tur ut till de kända sanddynerna sex mil utanför staden. Vi älskade genast det här hotellet ännu lite mer.

Efter att vi gjort i ordning oss gick vi ut på stan och oj vilken chock vi fick. Gatorna var rena, husen var inte skabbigt slitna med flagnad färg (nu har husen i Jaisalmer ingen färg då de alla är gjorda av sandsten men ändå) och alla ornament (urkarvade husdekorationer) var fina och bevarade. Det får inte köra några bilar i staden och inne bland alla små gränder får nästan inga tuktuks plats och antalet motorcyklar är begränsat så vi njöt verkligen av lugnet och renheten hela dagen. Vi tittade i små affärer där vi trängdes med mycket tyskar och fransmän och det var skönt att inte se ut som lättaste bytet för försäljarna att göra en bra affär med. Efter att ha gått runt i staden gick vi upp på en takterass med utsikt över ett torg där en jonglör hade sin show och beställde mat. Jag åt veg Green Masala med cheese garlic naan, det var ganska gott. (Lägg betoningen på ganska och pappa kan ju säga det som Chillen sa när hon åt kinamat första gången)

På eftermiddagen var det dags för ökenturen så vi hoppade in i en jeep och åkte på en ganska  nyasfalterad väg ut i öknen. Och visst var det en riktig öken med riktiga sanddyner som man kunde hoppa i och visst kunde man ta jättefina bilder men det var ändå ganska kommersialiserat. Överallt fanns stora inhängande tältområden som företag satt upp och som turister kan bo i en natt efter att de åkt på en kameltur och det var verkligen inte en tom öken då det var folk överallt. Måste säga att vår ökenövernattning i Pushkar kändes lite mer autentisk än det här fastän det kanske mer var en gräsöken. Vi lekte i alla fall runt i all sand, tog massor av foton och gick en liten promenad för att hitta bästa sanddynen att titta på solnedgången från. Det var inte så lätt att ostört och i lugn och ro sitta där och titta på allt det vackra. Det kom hela tiden fram försäljare, flickor som ville dansa för oss och som tiggde och kamelryttare som ville sälja en tur i öknen. De var några av de mest enträgna försäljarna jag träffat på och de blev till och med riktigt otrevliga när vi väldigt bestämt sagt nej ungefär femtio gånger, då fick man en förbannelse över sig och sen stannade de kvar eller följde efter oss ett tag till. Det kom dessutom ett gäng män och tog kort på oss (vad är det med att indier tror att man kan ställa sig framför ett gäng och fota dem??) varpå vi argt säger nej och de går 100 meter bort och fotar varandra med oss som bakgrund. När de dessutom håller på att spänna sig, göra armhävningar, posera med tomma ölflaskor och låtsasbrottas i sanden bestämde vi oss för att deras mentala ålder var närmre fyra än fyrtio. Förutom dessa störningsmoment var det mycket skönt att sitta där på den varma sanddynen och titta på solnedgången. Vi satt verkligen på bästa plats på första raden (eller sanddyn kanske man ska säga) till skådespelet för bakom oss satt flera hundra människor som ville se samma sak. 

Väl hemma igen tog jag en kalldusch och det var lite irriterande att sedan få

höra av Sofia och Julia att de hade varmvatten, jag hade ju kunnat duscha där istället för att hälla iskallt vatten på mig! Sofia hade sett en italiensk restaurang i guideboken som skulle vara bra (förlåt, vi äter indisk mat 99% av alla våra måltider och var bara sugna på något annat) och vi gick dit. Det var en så mysig restaurang på en takterass där man satt på kuddar på marken. Jag åt pasta med tomat, oliver och svamp och det var jättegott och väldigt mysigt. Väldigt trötta gick vi hem till hotellet och la oss för lite välförtjänt vila. Vi har ju i princip vart igång i ett och ett halvt dygn och bara sovit korta korta stunder. Det kändes inte som att det var samma dag som vi suttit på ett iskallt tåg och undrat om vi ens var på väg åt rätt håll. Det var tur att det sedan visade sig att rätt håll var vi allt på väg åt och dessutom var det åt ett håll som var helt underbart!

Nu är klockan 07.52 och jag checkar ut för det här inlägget och går mot dagens nya äventyr i Jaisalmer! 

Efter vår sedvanliga Funny Friday då vi gjort handavtryck gick vi tillbaka till första skolan för att samla ihop våra saker. Där träffar vi Madan som ser ganska allvarlig ut och som säger att bussen vi tänkt ta till Jodphur för att sedan där byta till en annan buss mot Jaisalmer är full. Efter lite diskuterande kommer vi fram till att det finns en buss kvart över tre och en buss klockan nio. Vi bestämmer oss för den tidigare och får genast väldigt bråttom hem för att packa och göra oss i ordning. Min tvätt hade såklart inte torkat så den fick jag hänga in mitt i all stress. Kvinnorna kokade några ägg till oss som vi kunde ha till middag och efter ett tag kom vi iväg. Bussen från Sikar för 16kr var bland det mest intressanta jag vart med om och att försöka få en blund på den bussen var inte det lättaste. Vi kände oss nämligen som sex popcorn då bussen skumpade värre än någonsin alla de åtta timmar som vi åkte med den. Under resan pratade vi med en indisk man som bor i Paris och busschauffören körde över på fel sida vägen och fick göra en tvärnit så att alla som stod upp föll framåt, detta resulterade i att alla män på bussen kastade sig mot chaufförens fönster, bankade, skrek och gormade och det kändes nästan som att de skulle starta ett slagsmål där mitt under körningen. Dumt tänkte vi då vi fortfarande skulle behöva en chaufför oavsett hur många slagsmål de startade. Obehagligare bussresa får man leta efter men äggen var goda.

Väl framme i Jodphur där vi alla lättade klev av bussen visar det sig att det går ett tåg halv tolv till Jaisalmer. Klockan var nu halv elva och vår buss som vi skulle ha tagit skulle gå först kvart i fem. Skönt med tåg och skönt med ingen väntan på en mörk busstation i Jodphur tänkte vi och tog två tuktuks till tågstationen. Där var det fullt av folk som sov på marken utanför busstationen och på golvet inuti den, en stackars liten flicka hade somnat i sitt eget kiss. Efter mycket om och men och efter att ha stått i samma kö två gånger köpte vi tågbiljetter i second class för nio kronor styck. Bra tänkte vi och begav oss till spår tre där vi ställde oss bredvid en grupp franska pensionärer för att slippa bli fotade av massa indiska killar. Ingen av oss var på fotohumör efter åtta timmars bussresa. Tåget kom och vi börjar leta efter en vagn som inte var full. Vi går och går men alla vagnar var proppfulla av indiska män som glatt vinkar att vi ska hoppa på. Det tyckte vi inte kändes som en bra idé. Vad ska vi göra nu då? Vi har biljetter till ett fullproppat tåg. Då börjar en indisk kille prata med oss, vi ignorerar som vanligt men efter ett tag lyssnar vi och han säger att vi kan hoppa på i sovvagnarna och se om vi kan få sitta på golvet där. Sagt och gjort springer vi till längst fram i tåget och sätter oss på en yta som var kanske två kvadratmeter stort bredvid tågets toaletter. Allt känns ok och vi pratar lite med killarna men då kommer konduktören och kastar ut oss. Vi börjar alla känna att det kanske är dags att gå tillbaka till plan A och ta bussen men då frågar killen om vi kan springa och det kunde vi i alla fall sist vi kollade så vi sprang fort till lägst bak i tåget, förbi alla vagnarna fullproppade med vinkande män, till en vagn som bara var avsedd för kvinnor. Halleluja säger jag bara. Kvinnorna och barnen i vagnen var så trevliga, vagnen var (i indiska mått mätt) inte alls full och vi kunde äntligen slappna av. Fyra timmar senare går 95% av vagnen av och vi kan lägga oss på sätena för att sova lite bättre, dock upptäcker vi ganska snabbt att en full vagn är varmare än en tom så vi fryser så vi skakar de två och en halv timmarna vi har kvar innan vi når Jaisalmer. Väl där ville jag kyssa marken och prisa Gud att allt hade gått bra. 

Nu är vi på hotellet (efter att ha åkt med en taxi som släppte oss vid sitt kontor för kamelsafari istället för vid vårt hotell) och värmer oss innan frukost. Gissa vem som ska dricka kaffe...

Puss   

Idag hade vi som vanligt Funnu Friday vilket innebar göra handavtryck med vattenfärger. Det var roligt tyckte såklart barnen och det tyckte vi med. Lite fula som vi är lät vi dem trycka sin hand på tre papper och då vi är tre lärare i skolan så ni som är snabba på huvudräkning gissa vad jag kommer ha med hem i väskan! De blev så fina!

Nu ska vi snart åka så måste gå men hoppas ni mår bra och ha en trevlig helg!

❤Kärlek från mig ❤