emiliasindien.blogg.se

Fyra mätta flickor går efter den goda frukosten på Yogi's guesthouse's takterrass ut bland Jodhpurs gränder kantade av blåmålade hus. De svänger av till höger och följer de målade skyltarna på husens fasader vägen  upp mot det stora fortet. Plötsligt finner de en trappa och efter en stunds överläggningar börjar de klättra uppför de sandstensfärgade trappstegen, förbi vackra verandor täckta av klätterväxter med trevliga människor som pekar upp för trappstegen som för att bekräfta att de var på rätt väg. En liten stund senare byts trappstegen ut mot en stig som på vänster sida kantas av den branta bergsväggen och på höger av en brant bergsluttning med utsikt över hela den blåa staden Jodhpur. Flickorna beundrar utsikten ett tag innan de fortsätter in bland de gröna buskagen. De tänker att detta antagligen inte är den vanliga vägen upp till fortet men tycker att det är rätt skönt att slippa alla ljud och påstridiga tuktukförare. Stigen breddas och nu är de framme vid den stora ingången till detta mäktiga fort. Flickorna hoppar ner från en klippavsats till marknivå där de upptäcker att de råkat hoppa ner efter säkerhetskontrollen och springer fort runt och ställer sig i kön innan någon hinner anklaga dem för att planera ett terrorattentat. De fyra flickorna betalar de 400 rupees var som inträde med en så kallad audioguide och börjar flitigt lyssna på en brittisk röst som fyller deras öron med berättelser om fortet. De stannar upp vid en vägg dekorerad med röda handavtryck och får höra av den brittiska rösten att när en kung eller prins dog förr i tiden brändes de på likbål och deras fruar gjorde ett rött handavtryck på väggen innan hon tyst lade sig bredvid honom i elden. De fyra lite lätt bestörta flickorna gick vidare och följde en stenbelagd uppförsbacke in i fortets palats där de kanske snabbspolade den brittiska rösten lite grann genom rummen om vapen och olika slag från förr. Flickorna uppskattade mer den vackra utsikten och alla roliga turistgrupper med pensionärer som ihärdigt fotade, tittade och läste på allt som den brittiska rösten berättade om. Två män var särskilt intressanta då de såg ut att vara klädda för en längre vistelse på safari med kakifärgade byxor som man praktiskt kan göra om till shorts, beige väst med mycket stora fickor, extremt bekväma skor, magväska och en kakifärgad hatt med snöre under hakan. Mycket underhållande män tycker flickorna innan de går ut från fortet där de möter på den holländska killen de mött på hotellet innan. Han ska precis gå in i fortet och vi önskar varandra en bra dag och flickorna hoppar in i en tuktuk.

När de hoppar av tuktuken vid en marknad runt ett vackert klocktorn möts de av att det starka solljuset bländar dem och gör allt de ser till skuggor. Marknaden visar sig vara full av plastarmband, ganska fula kläder och affärer som säljer tyg till saris och ingen av flickorna är särskilt nöjda med utbudet så de tar sig en tur utanför marknaden där de visas in på ett märkligt ställe. Stället de går in i är dammigt, dunkelt och fullt med tyger från golv till tak. Flickorna tittar förundrat och en man förklarar att detta är inte en affär utan ett warehouse men man kan köpa saker här ändå. Flickorna tittar på alla högarna av kuddfodral, sjalar, sängöverkast och tyger och förstår efter ett tag att mannen säljer detta till affärer i Europa som sedan säljer det vidare, IKEA visar sig vara en av kunderna enligt mannen. Då det är helt omöjligt att se genom röran beger sig flickorna ut från den lugna mörka affären och ut på den folktäta och livliga gatan igen. Vad ska vi göra nu tänker flickorna, tittar sig omkring och ser en turistinformation. Polisen som arbetar i turistinformationen lyser upp när flickorna kommer dit och frågar om en annan marknad. Att mannen inte förstår innebörden av ordet fabrics (tyg på engelska) gör honom inte nedstämd alls utan påbörjar istället en föreläsning om hur man ska bete sig när man handlar i indiska affärer. Var noga med priset och ta alltid kvitto på sakerna ni köper. Flickorna tackar och bockar och går vidare tills de hittar en kryddbutik. 

Där inne doftar det starkt av alla kryddor och mannen som arbetar i butiken kommer med te, tänder ett doftljus och påbörjar en guidning genom butikens alla kryddor och teer. Han gör även en demonstration av olika kvalitéer på saffran och visar flickorna hur man ser skillnad på bra och dåligt saffran. In i affären kommer helt plötsligt tre äldre turister från USA och Storbritannien som blir mycket imponerade både av kryddorna och flickornas beskrivning av arbetet de utför i Banjara Basti. Den brittiske mannen säger wonderful i varje mening och ler med ett leende som skulle kunna göra Häxan Surtant varm om hjärtat. Flickorna vinkar hej då åt de vänliga människorna och kommer ut på gatan med varsin vacker tygpåse full med olika kryddor i handen. Lunch tänker flickorna direkt ock lyckas pruta ner en tuktuk till 60 rupees som tar dem hela vägen till Anokhi. Där uppstår nu ett mindre antiklimax då Anokhi Jodhpur  till skillnad från Anokhi Jaipur inte har ett café som tillhör affären. Omplanering pågår mitt i hungern men det behövs inte så mycket tankeverksamhet för att upptäcka restaurangen On the Rocks femtio meter bort. Det känns som att flickorna förflyttat sig till en finare uteservering tillhörande ett museum i USA. Antalet vita västerlänningar är i majoritet och de indier som ändå hittat till platsen ser ut att ha en månadslön långt över genomsnittet. Flickorna sätter sig lite förvånat ner vid ett bord och beställer varsin kycklingrätt. Mätta och belåtna går de de ut från USA tillbaka till Indien igen där allt är som vanligt och går in på deras älskade Anokhi. Lite snorkigare expertis och betydligt mindre affär men med lika fina saker som i Jaipur är denna Jodhpur Anokhi och flickorna hoppar in i en tuktuk med varsin påse gjord av återvunna kläder.

Trötta kämpar sig flickorna igenom två tygaffärer till, försöker sig förgäves på att hitta en öppen bankomat för att sedan hitta en tuktukförare som vet vart hotellet ligger. Flickorna hittar en som nickar ivrigt och de klämmer sig in, tyvärr visar det sig snabbt att föraren inte riktigt har koll på just deras hotell då tuktuken får vända fyra gånger och flickorna får gå sista biten innan de kommer in i hotellets lobby. Detta är ett mycket speciellt hotell där det inte gör så mycket om gästerna får vänta på personalen och det dröjer kanske en halvtimme innan en man kommer och visar flickorna sitt rum. Till flickornas förtjusning behöver de inte dela upp sig utan får ett rum med två dubbelsängar, stor balkong och badkar. Hotellet är genast förlåtet för den långa väntan och flickorna lägger sig i de sköna sängarna för att läsa och vila lite då de alla fyra är ganska trötta efter nattens bussresa. Denna trötthet ger inte riktigt med sig framåt middagstid men flickorna har sett en takterass som ska servera kyckling så de kämpar sig trötta ner för hotellets trappor, genom smala gränder, förbi en religiös plats fullt med folk, in på restaurangen, förbi en nyduschad halvnaken man och sedan upp för alla trappor till terassen. Väl där visar det sig att de två ej vegetariska rätterna de har på menyn måste förbokas och flickorna känner sig genast lite lurade. Då det inte finns kyckling och ingen av flickorna är särskilt hungriga tar de lite frukostmat som yoghurt, müsli, omelett och juice till middag innan de trötta vandrar tillbaka till hotellet och bokstavligt talat stupar i säng. Flickorna drömmer sedan sött om den blåa staden Jodhpur med smala gränder, ett stort mäktigt fort på berget bakom staden och det vackra palatset skymtande i horisonten.