emiliasindien.blogg.se

Nu till det tokiga. Vi checkade ut från hotellet, tog en tuktuk till tågstationen, köpte biljetter till tåget som skulle gå 9.30 och ställde oss vid plattform två som vi blivit informerade om att tåget skulle gå ifrån. Runt 9.30 kommer ett tåg som är så överfullt att vi inte fattar hur vi ska få plats och vi letar förbrilt efter någonstans att gå på. Helt plötsligt börjar tåget rulla och vi springer längs med tåget och hittar till slut en liten öppning i en överfull vagn så vi kan hoppa på i farten. Lite uppspelta och framförallt glada för att vi lyckats komma på står vi och trängs mellan indiska män och ett handfat fullt med brunt vatten som skvimpar runt i takt med tågets rörelse. För ovanlighetens skull kommer en konduktör förbi och tittar på våra biljetter, då börjar han skratta lite och förklarar att detta tåg går till Kota och inte till Jaipur dit vi ska! Panik vi åker ju åt fel håll! Konduktören kan i alla fall förklara att vi kan gå av vid nästa station och ta ett tåg till Jaipur runt ett. Vi skrattar lite nervöst, säger lugnande till varandra och oss själva att det löser sig och väntar de långa indiska tio minuter som de skulle ta till nästa station. Vart har vi hamnat tänker vi och ser bara berg, åkrar och ett stationshus. Vi går till en biljettkiosk där en liten man sitter och vänder papper i en kvart innan vi kan köpa biljetter till tåget som går tillbaka till Sawai Madouphar och vidare till Jaipur. Klockan är nu tio och tåget går halv två så vi bestämmer oss för att se vart vi hamnat. Jag kan lova er att i  Indargarh sumerganjmandi aldrig har haft besök av västerländska turister förut. Från första steget ut på gatan hade vi en flock män efter oss som tittade, pekade och pratade med oss! Haha jag börjar förstå hur det är att vara Hollywoodkändis nu... Jag är inte säker på att dessa män någonsin sett en vit person och jag antar att det måste vara väldigt märkligt. De ville ta med oss till något tempel men vi tackade nej så de hängde med oss när vi köpte kakor och choklad att äta till lunch. Vi hamnade mitt i ett indiskt bröllop bland musiker och dansare och var garanterat festens höjdpunkt i några minuter innan vi avlägsnade oss för att gå tillbaka till stationen. Där hängde männen med och cirkulerade runt oss där vi satte oss på plattform ett och inväntade tåget mot Jaipur. 

Det en trettio minuter sena tåget var knökfullt när det kom in på stationen men vi tryckte oss in i första bästa vagn utan att tänka. Vi kollade så att alla fyra var på och sen började vi arbeta på att hitta en position som man kan stå i de två timmarna resan skulle ta. Hanna och Julia satt på en säck citroner i gången mellan de två toaletterna och jag och Sofia stod vid ingången inträngda mellan ett handfat och några killar som satt i den öppna dörren med benen dinglande ut för trappan. Det satt en kortväxt gammal man på golvet bredvid Sofia och han blev nästan ihjältrampad för att folk tryckte på från båda håll. Trots den ganska obekväma färden var resan underhållande. När man bokstavligen står på folk så kan man ju inte strunta i att prata med dem så vi pratade med dem runt omkring oss. När Julia och Hanna sa de få orden vi lärt oss på hindi till männen som stod runt oss skrattade de så mycket att det måste ha hörts till vagnen bredvid. Jag och Sofia pratade med en mattelärare som trodde att det bara var i Indien man kan duscha varje dag och att detta inte var möjligt i övriga världen, vad han fått det ifrån är fortfarande oklart. 

Jaipurs tågstation hade en gloria av rosa solljus över sig och det kändes som att komma till paradiset när vi gick av den trånga och varma tågvagnen. Ingen av oss hade vågat vara helt säkra på att tåget faktiskt gick till Jaipur så det var ett gäng lättade tjejer som steg av på sen folktäta perrongen. Vi fick på toaletten (tack och lov!) och köpte en cola (tack och ännu mera lov) innan vi tog en tuktuk till busstationen där vi alla (trots att det återstod två och en halv timme buss) kände att nu är vi hemma. Älskade busstationen i Jaipur där vi nu hittar utan att behöva fråga oss fram. Älskade Sikar där vi möttes av en bil som hämtade oss och körde oss ända hem. Älskade campet, där vi möts av dukat bord och två nya härliga volontärer. Det blev en bra dag idag ändå även om den inte riktigt blev som vi tänkt oss.