emiliasindien.blogg.se

Efter vår sedvanliga Funny Friday då vi gjort handavtryck gick vi tillbaka till första skolan för att samla ihop våra saker. Där träffar vi Madan som ser ganska allvarlig ut och som säger att bussen vi tänkt ta till Jodphur för att sedan där byta till en annan buss mot Jaisalmer är full. Efter lite diskuterande kommer vi fram till att det finns en buss kvart över tre och en buss klockan nio. Vi bestämmer oss för den tidigare och får genast väldigt bråttom hem för att packa och göra oss i ordning. Min tvätt hade såklart inte torkat så den fick jag hänga in mitt i all stress. Kvinnorna kokade några ägg till oss som vi kunde ha till middag och efter ett tag kom vi iväg. Bussen från Sikar för 16kr var bland det mest intressanta jag vart med om och att försöka få en blund på den bussen var inte det lättaste. Vi kände oss nämligen som sex popcorn då bussen skumpade värre än någonsin alla de åtta timmar som vi åkte med den. Under resan pratade vi med en indisk man som bor i Paris och busschauffören körde över på fel sida vägen och fick göra en tvärnit så att alla som stod upp föll framåt, detta resulterade i att alla män på bussen kastade sig mot chaufförens fönster, bankade, skrek och gormade och det kändes nästan som att de skulle starta ett slagsmål där mitt under körningen. Dumt tänkte vi då vi fortfarande skulle behöva en chaufför oavsett hur många slagsmål de startade. Obehagligare bussresa får man leta efter men äggen var goda.

Väl framme i Jodphur där vi alla lättade klev av bussen visar det sig att det går ett tåg halv tolv till Jaisalmer. Klockan var nu halv elva och vår buss som vi skulle ha tagit skulle gå först kvart i fem. Skönt med tåg och skönt med ingen väntan på en mörk busstation i Jodphur tänkte vi och tog två tuktuks till tågstationen. Där var det fullt av folk som sov på marken utanför busstationen och på golvet inuti den, en stackars liten flicka hade somnat i sitt eget kiss. Efter mycket om och men och efter att ha stått i samma kö två gånger köpte vi tågbiljetter i second class för nio kronor styck. Bra tänkte vi och begav oss till spår tre där vi ställde oss bredvid en grupp franska pensionärer för att slippa bli fotade av massa indiska killar. Ingen av oss var på fotohumör efter åtta timmars bussresa. Tåget kom och vi börjar leta efter en vagn som inte var full. Vi går och går men alla vagnar var proppfulla av indiska män som glatt vinkar att vi ska hoppa på. Det tyckte vi inte kändes som en bra idé. Vad ska vi göra nu då? Vi har biljetter till ett fullproppat tåg. Då börjar en indisk kille prata med oss, vi ignorerar som vanligt men efter ett tag lyssnar vi och han säger att vi kan hoppa på i sovvagnarna och se om vi kan få sitta på golvet där. Sagt och gjort springer vi till längst fram i tåget och sätter oss på en yta som var kanske två kvadratmeter stort bredvid tågets toaletter. Allt känns ok och vi pratar lite med killarna men då kommer konduktören och kastar ut oss. Vi börjar alla känna att det kanske är dags att gå tillbaka till plan A och ta bussen men då frågar killen om vi kan springa och det kunde vi i alla fall sist vi kollade så vi sprang fort till lägst bak i tåget, förbi alla vagnarna fullproppade med vinkande män, till en vagn som bara var avsedd för kvinnor. Halleluja säger jag bara. Kvinnorna och barnen i vagnen var så trevliga, vagnen var (i indiska mått mätt) inte alls full och vi kunde äntligen slappna av. Fyra timmar senare går 95% av vagnen av och vi kan lägga oss på sätena för att sova lite bättre, dock upptäcker vi ganska snabbt att en full vagn är varmare än en tom så vi fryser så vi skakar de två och en halv timmarna vi har kvar innan vi når Jaisalmer. Väl där ville jag kyssa marken och prisa Gud att allt hade gått bra. 

Nu är vi på hotellet (efter att ha åkt med en taxi som släppte oss vid sitt kontor för kamelsafari istället för vid vårt hotell) och värmer oss innan frukost. Gissa vem som ska dricka kaffe...

Puss