Lilla Janvhi och en ritning
Hej på er alla hoppas ni har det bra, här ösregnar och åskar det och det är så mysigt att sitta nere i commonroom och höra på alltihop. Vi får ju vara torra och varma, undra hur det är för barnen i Banjara. Alla har i alla fall tak över huvudet så förhoppningsvis blir de inte jätteblöta, det är nog värre med värmen.
Idag har vart en mysig dag då barnen fått rita sin familj och så skrev vi namnen på alla deras familjemedlemmar. Det tog ganska lång tid då de har minst fyra syskon var men det var roligt att se vilka som var syskon med varandra. När jag kom tillbaka till första skolan satt lilla Janvhi och lekte med några bilar. Hon är syster till Nandali som jag berättade om igår och ingen av dem blir så bra behandlade och får verkligen ingen kärlek av familjen. Lilla Janvhi börjar gråta så fort någon av oss ens tittar på henne så vi har inte lyckats få samma kontakt med henne som vi har lyckats få med hennes syster Nandali. Men idag så hände något, hon grät inte bär jag satte mig bredvid och började leka med henne och jag fick till och med lyfta upp henne, hon skrattade när jag lyfte henne över huvudet och det bästa av alla; Hon somnade i mina famn. Så mysigt! Där fick hon ligga ända tills vi skulle åka och jag blir fortfarande alldeles varm i hjärtat när jag tänker på det. Förhoppningsvis kan vi nu börja samma arbete som vi gjort med Nandali och sakta men säker, genom kärlek och kramar, få lilla Janvhi att bli någon och inte bara sitta och gråta hela dagarna. Lycka!
Hur gammal tror ni hon är? Hon är två år och vägde 7 kg när vi kom för lite mer än två månader sen...
Vår ritning till skolan vi ska bygga. Den kommer att byggas först i mars då Madan som är ansvarig för organisationen har tid att övervaka projektet. Golvet på den skolbyggnad som redan finns är ungefär en och en halv meter högt. Det skulle det inte vara men Madan råkade vara borta när det byggdes så då togs det lite egna initiativ av byggjobbarna vilket inte var så bra. Kidsen ramlar ju ner ibland! Så ska vår skola inte vara så det känns bättre att vänta så att det hela blir bra gjort. Tillsammans med en före detta volontär kommer vi bygga två nya klassrum, ett förråd och ett sjukvårdsrum. Dessutom har vi lyckats samla in så mycket pengar att det räcker till ett bidrag för att bygga toaletter åt ett hus som skolbarnen kan få bo i så länge de pluggar så att de ska kunna koncentrera sig på skolan till 100%! Tusen tusen TACK till alla er fina som bidragit till detta. Det känns så häftigt att vi har lyckats och att våra älskade ungar ska få en riktig skolbyggnad med flera klassrum att arbeta i. Tack tack tack
Vad gör vi egentligen i Banjara Basti?
Banjara Basti, området där vi jobbar får för tillfället hjälp av sex volontärer som försöker förbättra livet för dess invånare. Dessa sex volontärer gör såklart inte samma sak, det vore ju väldigt onödigt, utan de har olika uppgifter allihop. Om detta ska ni få höra nu.
I den första skolan arbetar Hanna Huppunen och Sofie (som kom ner förra helgen) tillsammans med Meenou och Pooja som är två indiska kvinnor som arbetar för AVI (organisationen jag jobbar för). Hanna Huppunen jobbar med Meenou med skolbarnen och Sofie jobbar i kindergarden.
Jag, Julia och Sofia jobbar i andra skolan med Ramsingh som också jobbar för AVI (jag tror att han ska få en närmare beskrivning senare för han är underbar). Jag och Sofia har hand om skolbarnen och Julia har kindergarden men vi brukar hjälpa henne med det ibland eftersom hon är själv.
Elin (som också kom ner förra helgen) jobbar i hälsoprojektet där hon får ta hand om barnens sår, gå runt i byn och se ifall någon är skadad och ta hand om nyfödda som behöver mer näring. Detta gör hon tillsammans med Madan som är ansvarig för AVI här nere i Indien.
Dessa vardagliga uppgifter då vi försöker lära barnen att uppföra sig civiliserat, inte tugga tobak (ni skulle inte tro mig om jag berättade hur små vissa barn är som tuggar tobak) och tvätta sig ordentligt är väldigt viktiga då de förhoppningsvis ändrar ett väldigt destruktivt beteendemönster. Vi försöker berätta för föräldrarna att inte gifta bort sina barn för tidigt (ni skulle nog heller inte tro mig när jag berättar hur många av kidsen som är gifta), att det är viktigt att sätta sina barn i skolan och att om man har rent och fint hemma samt matar sina barn ordentligt förhindrar det många olika sjukdomar. Detta arbetet är otroligt svårt och jag kan faktiskt inte svara på ifall vi lyckas eller inte men vi försöker och vi jobbar på.
Ett framsteg kan vi i alla fall se, ett litet framsteg hos en liten person men för oss alla betyder det mycket. Framsteget heter Nandali och är fyra år. När vi kom till Banjara var hon blyg, hade en ful infektion i örat och var likgiltig till allt. Hon reagerade inte på någonting och vi hörde inte ett ljud från henne, inte ens gråt. Men nu när, vi alla tillsammans, enträget lyft upp henne, kramat henne, duschat henne och lekt med henne är hon som en ny person. Hon springer mot oss varje morgon, hon vill bli upplyft och gosa och bli nedsläppt när hon tröttnat på oss, hon skrattar och hon har en egen vilja. Hon härmar ord vi säger och hon leker med de andra barnen. Lilla söta underbara Nandali har blivit en egen person och det gör mig glad varje dag att se det!
Hannas fina bild på fina Nandali
Löss och en fin beskrivning
Hej
Jag har fått löss. Eller jag har fått ägg och hur man nu kan få det utan lus det förstår jag inte riktigt så om någon biolog läser detta får hen gärna förklara det för mig. Detta lusfynd ledde i alla fall till att jag behövde gå med kletig olja i håret hela eftermiddagen samt att jag behövde duscha i iskallt vatten nu på kvällen. Man måste verkligen planera sina duschar väl nu då vattnet endast är uppvärmt av solen så på morgon och kväll är vattnet inte så skönt att duscha i.
Idag har vi vart lediga på grund av festivalen och vi har städat lite mer här i commonroom, jag har läst klart den andra franska boken (japp det är okej om ni vill ge mig en applåd nu framför datorn) och vi har bestämt nästa helgs utflykt. Den går till Jaisalmer som är en ökenstad nära den Pakistanska gränsen som ska vara "som hämtat ut tusen och en natt" och det är tydligen "så fint att man ska börja gråta". Det är en lång resa som tar 16 och en halv timme enkel väg men med en sådan beskrivning i guideboken kan man ju inte missa det eller hur?
Om någon vill läsa en rolig beskrivning av mig och Hanna Huppunen gå in på Julia och Sofias blogg där de skrivit om oss: http://josindien.blogg.se/
Jag gillar inte löss
Vi har fått nya täcken till rummen nu och de liknar mer madrasser än täcken och är så mysiga! För två veckor sedan fick vi filtar att sova under men nu är det för kallt så nu behövs det redan ännu tjockare. Det går fort det där med vädret.
Elin städar medicinskåpet och är redo för operationsbordet!
Happy Diwali
Idag firar vi festivalen Diwali som är en ljusfestival till minne att prinsen Ramas återvändo efter 14 år i exil då han räddat sin vackra hustru från den tiohövdade elaka konungen av Sri Lanka med hjälp av en apkung. Där fick ni den korta versionen, jag kanske kanske skriver ihop en mer målande historia till er imorgon. Vi gick en promenad idag på kvällen för att se alla fina ljusdekorationer på husen. Det var verkligen jättemysigt att gå runt och se hur fint de hade gjort. Till middag åt vi sött saffransris, lite märkligt men kul att smaka.
Så återigen Happy Diwali vänner
Söndag
Fröken Huppunen städar medan jag lagar hennes byxor. Det är en riktig söndagskänsla här nere idag och jag tror resten av dagen ska ägnas åt att rensa i skåp och hyllor.
Funny Friday
Hej vänner!
Jag har ju inte hunnit berätta om gårdagens Funny Friday än och som ni vet är det ju absolut bästa dagen på veckan då alla barnen är lugna som filbunkar hela dagen! Igår var det dags för något vi alla ändå trodde skulle bli lite kaos, nämligen att pärla armband men våra ögonstenar överraskade såklart och satt stilla och lugna och gjorde jättefina armband. De tyckte att det var så roligt och jag hoppas att de alla kommer ha sina fina armband på sig nästa vecka. Efter pärlandet fick de måla på frihand och då blev det lite stökigare ett tag då vi hade gjort en liten pedagogisk miss. Barnen från kindergarden skulle nämligen få fylla i en giraff istället för att måla fritt då de kan koncentrera sig längre då men då ville ju såklart alla skolbarnen ha en sådan också. Efter ett tag insåg de att vi var den envisare parten i diskussionen så de gav sig och målade på. Många av barnen målade saker som har med festivalen Diwali som pågår nu att göra och det var kul att se vad som pågår i deras små hjärnor. En bättre Funny Friday helt enkelt!
På kvällen åt vi en bit av Julias heliga Marabou (tack för den lilla smakbiten från Sverige) och en god fruktsallad. Idag har vi vart i Sikar tillsammans med alla människor som handlar inför festivalen och tittat på tyger. Det är vår absoluta favoritsyssla här i Indien, att titta på tyger. Det finns massor av olika färger och mönster och det kostar nästan ingenting att köpa tyg och sy upp kläder. Verkligen lyxigt!
Hoppas ni mår bra och har en härlig lördag!
Puss å kram
Raka rader eller hur?
Punka
Vi fick punka på tuktuken idag. Lite komiskt tyckte vi och tog kort. Inte så kul tyckte tuktukföraren som behövde göra något åt saken.
Min sanning vs din sanning
Vad är egentligen sant? Indiers och svenskars sätt att tänka på skiljer sig ordentligt åt och jag har börjat fundera på vad som egentligen är sant, för lika mycket som jag tycker att det jag vet är sant, lika mycket tycker ju de att det som de vet är sant. Ta förkylningar till exempel, i Indien får man verkligen inte äta bananer när man är sjuk då det är ett "kallt" livsmedel och gör saken värre, ris ska också vara ett kallt livsmedel trots att det serveras varmt. Vi får inte ens ge bananer till barnen i skolan nuförtiden eftersom det är förkylningstider. Vi skrattar lite åt det, tycker att det är ganska tokigt och ingen av oss tycker att det ens är värt att testa och då går vi allihop runt alldeles snuviga. Många av människorna i Banjara tycker att det är viktigare att gå till en präst eller till ett tempel när någon är sjuk än att gå till en (vad vi kallar) riktig doktor. Detta irriterar oss alla något fruktansvärt då många barn inte får ordentlig sjukvård på grund av detta. Men det är ju deras sanning som de hört genom hela livet och vad vet jag, det kanske faktiskt fungerar? De tycker att barn ska vara som "knappar man kan sätta på" som en indier sa till oss häromdagen och med det menade han att de ska lyda och bara göra vad de blir tillsagda och inget annat. Vår sanning är att barn ska vara kreativa och skapa sig en egen personlighet med en egen vilja, såklart lyssna och lyda men inte vara som knappar man sätter på när man vill att de ska göra saker. Mycket tycker jag ju är lite knasigt i det här landet men en del kanske stämmer och det jag tror är sant kanske inte är det. Jag kanske borde sluta äta bananer nu när jag är förkyld? Nej förresten bananerna är för goda här nere för att motstå, det vet jag i alla fall att det är sant!
Puss och trevlig helg
Jag bjuder på denna inte så smickrande bild på mig när jag äter en banan med kidsen i skolan.
Svar till min syster och andra intresserade
Hej på er
Min kära syster skrev en kommentar här på bloggen och ställde en intressant fråga och för att det var så vetgirigt gjort av henne ställer jag självklart upp och svarar. Hon undrade vad märket som många kvinnor har i pannan står för och det har jag nu tagit reda på.
Märket som vi i Sverige ofta (och felaktigt) kallar för kastmärke heter i Indien bindi. Förr var det ett religiöst tecken som visade att man var hindu. Det fanns olika färger för olika saker man ville signalera, till exempel hade gifta kvinnor röda bindis. Anledningen till varför man har just en prick i pannan är för att det ska symbolisera ett till öga som ser inåt mot gudarna.
Idag är den religiösa betydelsen i bindin inte lika tydlig och den används mest som utsmyckning både till vardags och till fest. De finns nu i många olika färger och varianter. Många av barnen har antingen en påklistrad eller målad bindi och ganska ofta är det någon kvinna som kommer och ger oss en för att vi ska vara fina, det hände senast idag faktiskt!
Så nu vet ni det, hoppas du är nöjd med svaret syrran!
Puss på nosen
Jag i indiska kläder och med en bindi i pannan.
En helt vanlig morgon
Hej vänner nu ska jag berätta om hur en morgon ser ut. Vi äter frukost kl 07.45 då vi varannan dag får pannkakor (jag tycker inte det är så gott så jag tar inte dem men de andra tjejerna älskar det) och varannan dag havregrynsgröt med kardemumma och ägg (Emilia är lycklig dessa dagar). Varje dag får vi dessutom yoghurt som jag nästan alltid äter och då med granatäpple och en jättegod müsli som jag hittat i mataffären här. Tjejerna som kom ner nu i helgen, Elin och Sofie, tog med sig knäckebröd och västerbottenost och Emilia blev ännu lite lyckligare för det var så gott!Men det var nog inte detta jag skulle berätta om egentligen, jag tror inte ni är så intresserade av att veta exakt vad jag äter till frukost. Det jag skulle berätta är att vi varje morgon kommer till Banjara ungefär kl nio och då är vi en stund i den första skolan och pussar på alla söta barn och sedan går jag, Sofia, Julia och Ramsingh till den andra skolan där vi jobbar på dagarna. Där möts vi av massor av barn som kommer och kramas och vill ge blommor som vi ska ha i håret och vi börjar tillsammans ställa upp griffeltavlor mot ett träd och ta fram allt annat som vi behöver. Två av oss går en runda för att samla ihop lite fler barn och påminna om att det nu är dags för lektioner. Vi möts varje morgon av lilla Saphna som har en kiosk som hon måste ha hand om men ibland tar hennes syster över så att Saphna kan få följa med till skolan. Vi möts av blyga och försiktiga Anita som så gärna vill få följa med till skolan och som ber sin familj så snällt men som nästan alltid blir nekad av sin storebror som skriker "no school" argsint efter oss och vi kan inte göra mer än att gå vidare. Vi möts av Lacha, Rinku, Resma och Sandija som tycker det är så roligt att totalvägra varje morgon men som ändå, nästan alltid, hasar sig lite lätt sena och sätter sig på mattorna i sanden. Vi möts även varje morgon av alla de barn som bor i området men som inte får gå i skolan då de måste hjälpa till med getterna eller gå med vatten.
När vi har samlat ihop alla barn får de ställa sig i led och säga morgonbönen, vi går igenom skolans regler och vi sjunger godmorgonsången. Sedan sätter de sig i sin klass på mattorna i sanden och lyssnar stilla och lugna hela skoldagen lång. Det sista var ett önsketänkande...
Puss
Lite vardag
Så här ser vårt rum ut. Allt som är stökigt är Hanna Huppunens.
Så här ser Hanna Huppunen ut i en indisk utstyrsel:
Vännerna lämnar landet och en bildbomb på det
Nu ska vi se, vart är vi någonstans vänner? Känns som vi inte pratat med varandra på länge (ja jag vet att detta är envägskommunikation men ändå...)
I fredags var det Funny Friday och då målade vi frukter på frihand. Det blir alltid lite stökigt när de ska måla på frihand (de är ju fortfarande lugnare än vanligt när vi målar) men det är så roligt att se deras teckningar och hur de försöker måla alla frukterna. Då det var Elin, Matilda och Almas sista dag hade vi med oss ananas, papaya och äpplen till barnen och de tyckte det var så gott eller de var lite tveksamma till ananasen från början och de flesta grimaserade ganska ordentligt då de smakade den men sen var det nog gott.
På kvällen spelade vi monopolet som vi gjort själva och Matilda storspelade och vann hela kalaset! Vi gjorde chokladpudding som Sofia och Julia haft med sig (jag blev så lycklig) och chokladbollar som vi bjöd alla här på campet på, kvinnorna tyckte framförallt att det var gott vilket vi tyckte var jättekul! Sent på kvällen hade Elin, Matilda och Alma en show för oss, de är ju som sagt esteter och de sjöng fyra låtar för oss. Det var så fint och vi alla blev lite tårögda över att dessa fina nyfunna vänner ska åka vidare mot nya äventyr. Vi hann dock ta några fina gruppfoton innan vi gick och la oss sent!
Helgen i Jaipur har också vart bra, vi shoppade på en fin affär som heter Anokhi. Den är lite mer västerländsk och man slipper alla påstridiga försäljare när man är där. Väldigt bra! Där hade de också ett riktigt café, alltså med sallader, mackor och bryggkaffe, gissa om vi var glada! Nu har det kommit två nya volontärer hit, Sofi och Elin och jag hoppas de kommer trivas bra här med oss!
Nu måste jag sova men här får ni en bildbomb från i fredags:
Kommer sakna tjejerna så mycket!!!
Så här sa en man vi mötte i en tygaffär i Jaipur:
"We have a saying in India which says:If women think too much they will lose their beauty"
"Vi har ett ordspråk i Indien som lyder:
Om kvinnor tänker för mycket kommer de förlora sin skönhet"
Jag tror jag inte behöver kommentera detta uttalande va? Det beskriver i alla fall Indiens kvinnosyn rätt så mitt i prick i en mening. Snyggt jobbat gubbe!
Hur pratar man med folk man inte kan prata med?
Ja det är en bra fråga. Barnen kan ju såklart inte engelska och vi kan ju uppenbarligen inte hindi så hur går det ihop? Vi har Ramsingh vår guide som kan både hindi och engelska och utan honom skulle vi inte klara oss men vi kan faktiskt kommunicera med barnen på andra sätt. För det första kan vi några användbara ord och fraser på hindi som
sitt ner, var tyst, bra, lyssna, titta, säg efter mig etc och dessa säger vi tusen gånger om dagen. Sedan använder vi oss av kroppsspråk som man kan säga väldigt många saker med och vi visar bilder och skriver på tavlan. Om vi ska arbeta med frukter en dag så visar vi bilder på frukterna, pekar, säger på engelska och så får barnen ibland komma upp till tavlan och göra någon övning med dem. Det går men det är svårt och undervisningen blir lite begränsad men vi försöker att variera oss med skrivuppgifter, muntliga uppgifter och lekar. Det viktigaste vi har är dock att vi kan röra barnen, vi kan klappa barn som är duktiga, vi kan ta tag i barn som slåss och vi kan krama barn för att visa att de är fina och värdefulla. Alla dessa kramar kommer jag sakna när jag kommer hem.
Insamlingen till klassrummen går över förväntan och vi har nu samlat ihop till mer än två klassrum. Det är verkligen häftigt. I Indien går tyvärr inte saker av sig självt och man måste därför övervaka varje litet steg som byggjobbare mfl gör och därför har vi bestämt att klassrummen ska byggas i mars då Madan har tid att kolla så att allt går rätt till. Känns tråkigt att vi inte hinner få se klassrummen börja byggas men det känns ännu viktigare att allt går rätt till och att klassrummen blir bra! Tack tack och återigen tack alla fina som hjälper till med detta, det är verkligen guld värt! Massor av kramar till er <3
Sofia visar hur man målar
Elin och Sofia leker under matten
Vilken underbar dag
Vissa dagar är helt enkelt underbara och detta är en sådan dag. Nu ska jag berätta varför:
1. Jag vaknade upp utan att frysa då vi dragit för gardinerna för fönstren som drar lite. Mycket skönt!
2. Vi började skoldagen med att visa kidsen en världskarta, peka vart de bor och vart vi bor. Det är nog ganska svårt för dem att ta in detta och antagligen förstår det inte hur världen ser ut och vad det är för något (vem som nu gör det) men det är ändå kul att låta dem få se den och väcka tanken om att världen är så mycket mer än deras lilla område.
3. Rinku var i skolan idag. Japp hjärtat tar ett litet skutt varje gång denna svårflörtade och bestämda individ väljer att dyka upp. Att fröken dessutom var ovanligt gosig idag gjorde ju det hela ännu bättre!
4. Det var bönor till lunch. Det har vi inte fått på länge och jag älskar denna goda böngryta som nästan är godare än kycklingen!
5. Det var kyckling till middag och jag får nog ändra mig och säga att kycklingen nog ändå är godast.
Sen har vi det bästa av allt nämligen eftermiddagen. Vi åkte tillbaka till Banjara vid tre, lite försenade då vår tuktukförare bestämt sig för att strejka eller nått, lite oklart men vi kom i alla fall iväg efter ett tag. Väl i Banjara samlade vi alla barn från båda skolorna (de kan ju vanligtvis inte umgås på grund av att de tillhör olika kast) och vi satte dem på rad och Ramsingh (vår indiska guide) delade upp dem i fyra lag. Barnen från den andra skolan fick vara i ett eget lag så att de inte skulle blandas så mycket och alla barnen var nöjda och glada!
Vi hade sedan fyra olika stationer där vi lekte olika lekar. Station ett var säckhoppning och ni skulle sett hur skeptiska de var från början, man såg att alla ville prova men det var inte riktigt någon som ville börja men efter ett tag var vi igång och de skrattade så mycket när någon ramlade!
Station två var en bollek där alla står på led och så skulle barnen föra en boll mellan varandra, detta var nog bästa leken för de tyckte att det var väldigt kul samtidigt som de fick öva på att samarbeta. Leka och lära liksom!
Station tre var sätta knorren på grisen och station fyra var kasta boll i hinkar. Det var högljutt, barnen var väldigt uppspelta och klättrade på oss värre än vanligt men det var så roligt och vi skrattade tillsammans hela eftermiddagen. Det är fint att det är lätt att skratta med barn för det kan vi göra även om vi inte pratar samma språk.
Tyvärr strejkar internet så det blev bara tre bilder. Lägger upp fler om det blir bättre...
Matilda Ek
Född: 24 maj 1993
Bor: Jönköping i Småland
Utbildning: estetiska programmet med musikinriktning på Per Brahegymnasiet
Har arbetat: Som arbetsledare på McDonald's
Frittidsintressen: Har samma problem som Sofia, hon har inte riktigt någon hobby. Men hon gillar att sjunga, träffa vänner och familj och vara i kyrkans ungdomsgård.
Tycker om: Mat, framförallt ketchup och bearnaisesås. Tycker också om choklad väldigt mycket och särskilt Frödige kladdkaka. Hon tycker om sin katt Måns ibland och sin iPhone. Hon älskar musik, att göra andra glada och HV71!
Varför åkte hon till Indien: för att jag var trött på att vara hemma och jobba och jag ville göra något nytt. Indien verkade mest annorlunda och intressant.
Familj: Mamma, pappa, storasyster Rebecca och hennes son Oliver 1,5 år, lillasyster Frida och lillasyster Linda. Min sambo Simon.
Matilda Maria Britt Ek som helst skulle vilja heta Eila också för det heter hennes mormor och hon tycker Matilda om massor verkar det som. Fint namn tycker jag.
Matilda är här i Indien med Alma och Elin som jag redan presenterat och de gick tillsammans på gymnasiet. Det kommer bli så tomt när dessa tre flickor sticker på lördag och tystnaden kommer bokstavligt talat bli total då dessa sångfåglar ofta stämmer upp i spontansång. Matilda är en rolig prick och hon säger ofta saker som får hela middagsbordet att brista ut i ett härligt skratt. Hon var exempelvis mycket irriterad på getternas avföring en dag och sa:
"Alltså istället för att göra en stor bajskorv gör de massor av småkluttar som man trampar i överallt"
Matilda älskar mat men är inte så pigg på att prova nya rätter. Här på campet är hennes standardmåltid ris med ketchup och när vi äter på restaurang är det pizza och pommes som gäller för fröken Ek. Hon talar mycket gott om kebabpizzan så den tror jag allt jag måste testa när jag kommer hem.
Matilda är en väldigt omtänksam person som alltid bryr sig om att vi andra ska ha det bra. Hon delar dessutom alltid med sig vilket kan ha att göra med att hon har tre systrar... Dessa tre systrar ringer hon ganska ofta och hennes systerson Oliver ligger såklart Matilda varmt om hjärtat! Matilda är mycket aktiv inom kyrkans ungdomsgård och med konfirmationerna vilket jag tror passar denna tjej med stort hjärta perfekt!
Puss
Ta med känslan hem
Så här ser det ut bland mina toalettgrejor. Barnen ger oss en blomma att sätta i håret nästan varje dag och istället för att slänga dem satte jag dem i min tomma mjölksyrebakterieburk. Mycket fint tycker jag.
Dagen i en lista
Hello alla glada
Jag har inte så mycket tid att skriva idag för vi måste göra klart Monopolet som vi arbetar på just nu men här är en lista som sammanfattar dagen:
1. Jag hade den yngre klassen idag och det gick jättebra. Jag var väl förberedd vilket är A och O och barnen verkade tycka att det vi gjorde var riktigt kul. I matten lekte vi med ett fyra i rad spel och en tärning och barnen fick räkna pengarna som hör till spelet. Det var mycket duktiga och helt plötsligt kunde alla räkna utan hinder på engelska (jag ställer mig lite frågande till hur alla lyckats lära sig det över en natt, kan det vara så att de ibland inte visar alla sina kunskaper av lite lathet?). I engelskan fick de rita och skriva de olika frukterna, så fort de får rita något piggnar de genast till så det ska vi fortsätta med!
2. Jag somnade efter lunch
3. Vi åkte tillbaka till Banjara på eftermiddagen och städade runt den andra skolan. Det är ganska jobbigt och varmt att städa och man ser egentligen ingen skillnad men det är ändå väldigt viktigt tycker jag. Barnen är ju alltid med och städar och det är bra om de lär sig att man ska hålla rent. Jag kan tänka mig att vi är ganska stora förebilder för dem framförallt eftersom de inte har så mycket annan kontakt med omvärlden och jag tror ändå att det fastnar någonstans att städning är bra om vi hugger i en gång i veckan. Jag hoppas det i alla fall.
4. Vi var i en skoaffär och jag provade gympaskor. Kanske ska skaffa mig ett par då de är så billiga här.
5. När vi kom hem luskammades jag igen, resultat; inga löss. Varför just jag slipper de små krypen är ju ett mysterium men glad är jag i alla fall.
6. Nu ska jag fortsätta med Monopolet.
Puss å kram
Idag spelade några kids kula innan skolan. Roligt att se vad de gör när vi inte är där!
Alma Ericsson
Alma Astrid Eriksson eller Ericsson
Född: 6 april 1993
Bor: Jönköping i Småland
Utbildning: estetiska programmet med musikinriktning på Per Brahegymnasiet
Har arbetat: Som förskollärare och städare samt kyrkogårdsarbetare
Fritidsintressen: skriva och umgås med mina älsklingar vilket omfattar min familj också
Tycker om: musik, ord, natur, rosa och glitter. Spaghetti carbonara och lakrits (hon säger lakrits alltså ni vet så där roligt som om de stod med ck
Varför åkte hon till Indien: För att hon ville arbeta som volontär och då blev det Indien och för att hon hört mycket spännande om landet. Det finns även mycket färgglatt glitter här.
Familj: pappa, mamma, storebror Isac, storasyster Ida och tvillingsyster Agnes. Samt pojkvän Gustav.
Alma är en väldigt söt tjej som älskar glitter. Så fort hon ser något glittrigt på marknaden spricker hon upp i ett stort leende. Jag brukar kalla henne Sparkling på grund av denna glitterfascination och hon kallar mig ibland Olive för att jag har börjat älska grönt här nere. Alma älskar även rosa och på högstadiet hade hon rosa lugg och åkte skateboard. Hon tycker mycket om Resorb Hallon och jag misstänker att det mest är för att förpackningen är rosa.
Alma tycker mycket om barn, framförallt lilla Alma som hon är barnvakt åt, och hon har arbetat på förskola. Alma arbetar just nu i den första skolan med barnen vi ska bygga ett bytt klassrum åt. Precis som Elin är musiken en stor del i Almas liv och hon sitter nästan alltid med hennes röda hörlurar i öronen. Innan Alma kom till Indien tyckte hon inte om bananer men nu äter hon några varje dag, mycket flexibelt av henne tycker jag. Det är Alma som tar de flesta av alla fina bilder jag lägger upp på bloggen och hon är verkligen duktig på att fota, kommer tyvärr bli lite mindre av den varan då hon och tjejerna drar vidare på lördag.
Alma är lite utav en hypokondriker och hon har sovit under myggnät nästan hela vistelsen här (ja vi sover inomhus och ja det finns myggnät för fönstren så ja det är lite onödigt). Det är väldigt lustigt med Almas efternamn, alltså hon heter Eriksson med k men hela hennes familj skriver Ericsson med c. Där kan vi snacka om att man kan bli lite lätt förvirrad. Alma skriver poesi och har haft poesiuppläsning i Jönköping och hon älskar ord men det händer att hon säger lite roliga saker ibland, till exempel; "det slog mig i huvudet"
Puss
Krish och Alma
Lite bilder från dagen
Kushi och Simbran i fina kläder den här gången (ni kanske kommer ihåg inlägget "Små människor" då hon såg ut som ett litet troll? Stor skillnad va?)
Kommer inte ihåg vad den gosiga tjej heter men visst är hon söt?
Vijay koncentrerad under morgonbön
Det var en liten uppförsbacke när vi skulle börja med lektionerna idag, en stor grushög var nämligen ivägen. Pooja och Ganga tyckte dock att det var ganska roligt!
