Vad gör vi egentligen i Banjara Basti?
Banjara Basti, området där vi jobbar får för tillfället hjälp av sex volontärer som försöker förbättra livet för dess invånare. Dessa sex volontärer gör såklart inte samma sak, det vore ju väldigt onödigt, utan de har olika uppgifter allihop. Om detta ska ni få höra nu.
Hannas fina bild på fina Nandali
I den första skolan arbetar Hanna Huppunen och Sofie (som kom ner förra helgen) tillsammans med Meenou och Pooja som är två indiska kvinnor som arbetar för AVI (organisationen jag jobbar för). Hanna Huppunen jobbar med Meenou med skolbarnen och Sofie jobbar i kindergarden.
Jag, Julia och Sofia jobbar i andra skolan med Ramsingh som också jobbar för AVI (jag tror att han ska få en närmare beskrivning senare för han är underbar). Jag och Sofia har hand om skolbarnen och Julia har kindergarden men vi brukar hjälpa henne med det ibland eftersom hon är själv.
Elin (som också kom ner förra helgen) jobbar i hälsoprojektet där hon får ta hand om barnens sår, gå runt i byn och se ifall någon är skadad och ta hand om nyfödda som behöver mer näring. Detta gör hon tillsammans med Madan som är ansvarig för AVI här nere i Indien.
Dessa vardagliga uppgifter då vi försöker lära barnen att uppföra sig civiliserat, inte tugga tobak (ni skulle inte tro mig om jag berättade hur små vissa barn är som tuggar tobak) och tvätta sig ordentligt är väldigt viktiga då de förhoppningsvis ändrar ett väldigt destruktivt beteendemönster. Vi försöker berätta för föräldrarna att inte gifta bort sina barn för tidigt (ni skulle nog heller inte tro mig när jag berättar hur många av kidsen som är gifta), att det är viktigt att sätta sina barn i skolan och att om man har rent och fint hemma samt matar sina barn ordentligt förhindrar det många olika sjukdomar. Detta arbetet är otroligt svårt och jag kan faktiskt inte svara på ifall vi lyckas eller inte men vi försöker och vi jobbar på.
Ett framsteg kan vi i alla fall se, ett litet framsteg hos en liten person men för oss alla betyder det mycket. Framsteget heter Nandali och är fyra år. När vi kom till Banjara var hon blyg, hade en ful infektion i örat och var likgiltig till allt. Hon reagerade inte på någonting och vi hörde inte ett ljud från henne, inte ens gråt. Men nu när, vi alla tillsammans, enträget lyft upp henne, kramat henne, duschat henne och lekt med henne är hon som en ny person. Hon springer mot oss varje morgon, hon vill bli upplyft och gosa och bli nedsläppt när hon tröttnat på oss, hon skrattar och hon har en egen vilja. Hon härmar ord vi säger och hon leker med de andra barnen. Lilla söta underbara Nandali har blivit en egen person och det gör mig glad varje dag att se det!
