emiliasindien.blogg.se

Ni vet små människor, sådana där som inte levt så länge och som är ganska mycket kortare än oss andra? De som har små händer och alltid verkar ha gluggar bland tänderna? De där små människorna alltså. De lyssnar inte när man säger till dem, de slår varandra, de klänger och de tjatar. När man ska dela ut pennor till dem så ska de ha en annan bara för sakens skull. De tjurar om de inte får som de vill och när man hittar på roliga saker att göra på dagarna så springer de iväg och lyssnar inte på vad vi säger. Dessa små ostyriga människor som varje dag när vi kommer springer mot oss och ger oss tusen kramar. Dessa små människor som delar bananer med varandra om vi råkat tagit med oss för få en dag. De blir överlyckliga om de får anteckningsböcker i skolan och de dagarna vi målar med kritor är de så stilla och lugna att man nästan blir rörd. Dessa små människor som sjunger, skrattar och kramas med oss, vi stora människor som inte kan deras språk och som ofta måste ge dem ganska konstiga svar på helt normala frågor de ställer. Men de små människorna de älskar oss ändå och visst älskar vi dem tillbaka minst lika många gånger.

Massor av kramar