emiliasindien.blogg.se

Hur mycket har vi pratat om de indiska kvinnorna egentligen? Inte så mycket väl? Jag har ju berättat att de blir bortgifta och att kvinnor är mindre värda än män men nu tycker jag att vi ska gå igenom detta ordentligt.

I Indien bor det ca 1,2 miljarder människor. På 100 män går det 80 kvinnor. Varför då tänker ni antagligen inte alls för jag tror tyvärr ni vet svaret. Alldeles för ofta aborteras flickfoster bort eller så dör flickor på grund av för lite mat och för dålig sjukvård. Men varför, varför är kvinnor mindre värda, de är ju ändå de som ska ge sin man en son?

I Indien (och framförallt i Rajasthan) gifter de allra flesta bort sina barn, kvinnor som män. Kvinnorna gifts bort vid 18 års ålder och männen när de är 21. Sönerna stannar oftast kvar hemma hos sina föräldrar och bor där med dem, sin fru och sina bröder och deras fruar och försörjer sina föräldrar. Döttrarna flyttar hem till sin man, svärmor och sina svågrar och svägerskor och besöker inte så ofta sina föräldrar och syskon även om de bor nära. Kvinnorna har nu till uppgift i sitt nya hem att föda barn och se till så att hushållet fungerar. De är där för att arbeta. För kvinnans föräldrar och släktingar i tre led är hon nu en stor ekonomisk börda och det är hennes föräldrar som ska betala hela bröllopet och ge ett ganska stort bidrag till mannens familj. Ganska ofta låter man i fattiga familjer alla döttrarna gifta sig samtidigt, oavsett ålder, för att spara pengar och därför är några av våra älskade skolbarn redan gifta. Dock bör tilläggas att jag ännu inte hört om något "fall" där en ung flicka fått gifta sig med en mycket äldre man men det sker kanske. Ibland kan unga män gifta sig lite senare än 21 år om de till exempel vill plugga klart innan de gifter sig men om hans mamma då är sjuk och inte kan ta hand om hushållet måste sonen gifta sig så att någon kommer och arbetar med att tvätta och laga mat, annars fungerar ju inte hushållet. Logiskt?

Om vi återgår till de små flickorna. På första bilden ser ni lilla Janvi som är 2 år (japp jag vet hon ser yngre ut) och hon har precis lärt sig gå alldeles på egen hand. Janvi har inte fått en lätt start på livet för det är ingen som bryr sig om henne och hon sitter och gråter i sanden nästan varje dag vi kommer till Banjara. Hon har en äldre och två yngre systrar och det är helt enkelt alldeles för många flickor i den familjen. Janvis mamma är väldigt likgiltig till hennes döttrar och släpar dem mest i armen och de två yngsta tvillingarna ligger i kissiga filtar och får ingen kärlek alls, men jag kan tänka mig att hon är extremt pressad och att allt är hennes fel för att hon "bara" levererar flickor. Det är helt enkelt inte lätt för någon kvinna i den familjen.

Vad gäller skolan är det såklart svårt att få iväg flickor till privatskola, de kan ju lika gärna vara hemma och ta hand om getterna så kan killarna få gå i skolan. Idag när vi pratade med mamman till två systrar, Arti och Ganga, så sa hon rakt ut inför flickorna att Arti kunde få bli skickad till privatskola men att Ganga ska få vara hemma och gå med getterna. Deras son har de såklart redan skickat med egna medel.

Ska jag fortsätta och berätta om alla våldtäkter, att kvinnor inte går ute när det är mörkt och att dessa våldtäkter ofta förklaras med bristen på kvinnor? Absurd bortförklaring.

Alltså jag önskar verkligen att det jag beskriver nu är en överdrift och något som egentligen är gammalt och förlegat men detta är vardag även för ganska moderna Indier. I södra Indien och i vissa storstäder är det dock lite annorlunda och mer modernt men i en stor del av Indien lever kvinnorna som arbetare för sina män, utan utbildning och utan kunskap om att deras liv skulle kunnat vara så annorlunda om de bara haft turen att födas i en annan del av världen.