Svar till min syster och andra intresserade
En helt vanlig morgon
Men det var nog inte detta jag skulle berätta om egentligen, jag tror inte ni är så intresserade av att veta exakt vad jag äter till frukost. Det jag skulle berätta är att vi varje morgon kommer till Banjara ungefär kl nio och då är vi en stund i den första skolan och pussar på alla söta barn och sedan går jag, Sofia, Julia och Ramsingh till den andra skolan där vi jobbar på dagarna. Där möts vi av massor av barn som kommer och kramas och vill ge blommor som vi ska ha i håret och vi börjar tillsammans ställa upp griffeltavlor mot ett träd och ta fram allt annat som vi behöver. Två av oss går en runda för att samla ihop lite fler barn och påminna om att det nu är dags för lektioner. Vi möts varje morgon av lilla Saphna som har en kiosk som hon måste ha hand om men ibland tar hennes syster över så att Saphna kan få följa med till skolan. Vi möts av blyga och försiktiga Anita som så gärna vill få följa med till skolan och som ber sin familj så snällt men som nästan alltid blir nekad av sin storebror som skriker "no school" argsint efter oss och vi kan inte göra mer än att gå vidare. Vi möts av Lacha, Rinku, Resma och Sandija som tycker det är så roligt att totalvägra varje morgon men som ändå, nästan alltid, hasar sig lite lätt sena och sätter sig på mattorna i sanden. Vi möts även varje morgon av alla de barn som bor i området men som inte får gå i skolan då de måste hjälpa till med getterna eller gå med vatten.
När vi har samlat ihop alla barn får de ställa sig i led och säga morgonbönen, vi går igenom skolans regler och vi sjunger godmorgonsången. Sedan sätter de sig i sin klass på mattorna i sanden och lyssnar stilla och lugna hela skoldagen lång. Det sista var ett önsketänkande...
Puss
Lite vardag
Vännerna lämnar landet och en bildbomb på det
Nu ska vi se, vart är vi någonstans vänner? Känns som vi inte pratat med varandra på länge (ja jag vet att detta är envägskommunikation men ändå...)
I fredags var det Funny Friday och då målade vi frukter på frihand. Det blir alltid lite stökigt när de ska måla på frihand (de är ju fortfarande lugnare än vanligt när vi målar) men det är så roligt att se deras teckningar och hur de försöker måla alla frukterna. Då det var Elin, Matilda och Almas sista dag hade vi med oss ananas, papaya och äpplen till barnen och de tyckte det var så gott eller de var lite tveksamma till ananasen från början och de flesta grimaserade ganska ordentligt då de smakade den men sen var det nog gott.
Helgen i Jaipur har också vart bra, vi shoppade på en fin affär som heter Anokhi. Den är lite mer västerländsk och man slipper alla påstridiga försäljare när man är där. Väldigt bra! Där hade de också ett riktigt café, alltså med sallader, mackor och bryggkaffe, gissa om vi var glada! Nu har det kommit två nya volontärer hit, Sofi och Elin och jag hoppas de kommer trivas bra här med oss!
Nu måste jag sova men här får ni en bildbomb från i fredags:
Så här sa en man vi mötte i en tygaffär i Jaipur:
Hur pratar man med folk man inte kan prata med?
Elin och Sofia leker under matten
Vilken underbar dag
Matilda Ek
Puss
Ta med känslan hem
Dagen i en lista
Alma Ericsson
Krish och Alma
Lite bilder från dagen
Det var en liten uppförsbacke när vi skulle börja med lektionerna idag, en stor grushög var nämligen ivägen. Pooja och Ganga tyckte dock att det var ganska roligt!
Monopol på hemlängtan
God kväll
Nu är helgen slut vilket jag tycker är ganska skönt. Det är lite segt här på helgen när vi inte åker på någon utflykt och tiden går ganska långsamt, risken för hemlängtan är med andra ord ganska stor. Vi var inne i Sikar igår och shoppade och åt lunch på ett hotell som serverade mat som kom in på samma gång, ovanligt. Det var väldigt roligt att få se lite mer av staden vi faktiskt bor så nära men som jag inte riktigt har något grepp om. Den är inte så stor med indiska mått mätt, ca 250000 invånare, men för oss är det såklart mycket människor överallt! Jag hittade ett par sköna byxor (de jag hade på mig på bilden från förra inlägget) och ett fint tyg jag ska be skräddaren sy en blus av. Det är så häftigt att man kan skräddarsy kläder för ingenting här!
Idag har vi försökt få tiden att gå med ett lite speciellt tidsfördriv. Vi skapar ett monopolspel. Det tar lång tid, är ganska pilligt men väldigt roligt. Ska bli kul att få provspela sedan.
Imorgon ska jag hjälpa Julia i kindergarden (dagiset) då Matilda ska kolla in ett annat projekt. Blir en utmaning men sådana gillar vi ju eller hur?
Puss och god natt och hoppas helgen vart bra <3
Då var det dags
Funny Friday
Namaste (det betyder goddag)
Igår var det som vanligt Funny Friday och målning som gällde. Barnen älskar det och sitter helt tysta och stilla HELA lektionen, det är så mysigt och vi kan bara gå runt och prata och berömma kidsen hela dagen. Älskar Fynny Friday!
På kvällen hade vi fredagsmys med spel (vi spelade TP och jag vann såklart viker var det bästa på hela dagen). Då tjejerna åker nästa vecka hade vi bestämt att vi skulle sova på takterassen vilket var jättemysigt till en början. Vi klädde på oss massor av kläder, bar upp madrasser och låg och pratade under en fin fullmåne, så långt var allt perfekt. Sedan somnade vi tillslut och jag vaknar några timmar senare av att det är svinkallt, det var bara att bära ner madrassen igen och lägga sig inomhus. Mysigt var det i alla fall men känner mig lite trött idag...
Hoppas ni får en härlig lördag
Puss å kram
Elin Hermansson
Född: 14 augusti 1993
Bor: Jönköping i Småland
Utbildning: Estetiska programmet med musikinriktning på Per Brahegymnasiet
Har arbetat: Scandic hotell, på Jönköpingsposten och som förskolevikarie
Frittidsintressen: Musik, ja det kanske är det enda. Eller ja att träffa kompisar och träna också...
Tycker om: Svensk indiepop, feminism och blommiga klänningar.
Varför åkte hon till Indien: För att hennes kompisar Alma och Matilda ville det haha och för att det verkade roligt och spännande. Det lät annorlunda ochhon ville göra något annat än att bara resa runt, det blev en bra blandning mellan volontärarbete och backpacking (tjejerna reser vidare senare). Hon ville också komma bort från Jönköping lite.
Familj: Mamma, papp och lillebror Erik 17 år
Här har ni en till liten prick som jag umgås med just nu. Elin Hermansson från Jönköping. I Elins liv är musiken allt och hon stämmer ofta upp i spontansång. Elin är här i Indien med sina vänner Matilda och Alma och de tre står tillsammans för det estetiska här på gården, Elin gjorde tillexempel en fin marackas som vi ni använder varje dag när vi ska sjunga godmorgonsången. Elin är en ganska speciell individ som tycker mycket om att diskutera feminism och prata om olika poddcasts och bloggar, hon är helt enkelt en tvättäkta söderkis, om hon nu bott i Stockholm. Elin jobbar med mig och Sofia i skolan och vi får ofta slå våra kloka huvuden ihop för att hitta på roliga uppgifter till barnen. Jag har aldrig skrattat så mycket som när vi tre skulle rita en kropp när vi skulle lära barnen kroppsdelarna, det är mycket svårt det där med proportioner, Elin är väldigt duktig på att rita händer men hon har inte förstått skillnaden mellan byxor och ben, det måste hon jobba på. Elin är som sagt från Jönköping och hon älskar Jönköping. Hon har berättat för mig att det brukar kallas för Sveriges Jerusalem och hon har lovat att jag ska få komma dit någon gång, jag hoppas jag får se någon tala i tungor på gatan för det skulle vara coolt. Elin är en person som alltid lyckas ha kallt vatten med sig till alla måltiderna och hon älskat chokladen Kitkat och Harry Potter. Det är med Elin som jag mäter kroppsdelar och ritar upp våra kroppar på en whiteboard bara för att jämföra längden på våra armar, ben, öron, fingrar och tår mm. Våra händer är exakt lika långa, bara så ni vet.
Små människor
Ni vet små människor, sådana där som inte levt så länge och som är ganska mycket kortare än oss andra? De som har små händer och alltid verkar ha gluggar bland tänderna? De där små människorna alltså. De lyssnar inte när man säger till dem, de slår varandra, de klänger och de tjatar. När man ska dela ut pennor till dem så ska de ha en annan bara för sakens skull. De tjurar om de inte får som de vill och när man hittar på roliga saker att göra på dagarna så springer de iväg och lyssnar inte på vad vi säger. Dessa små ostyriga människor som varje dag när vi kommer springer mot oss och ger oss tusen kramar. Dessa små människor som delar bananer med varandra om vi råkat tagit med oss för få en dag. De blir överlyckliga om de får anteckningsböcker i skolan och de dagarna vi målar med kritor är de så stilla och lugna att man nästan blir rörd. Dessa små människor som sjunger, skrattar och kramas med oss, vi stora människor som inte kan deras språk och som ofta måste ge dem ganska konstiga svar på helt normala frågor de ställer. Men de små människorna de älskar oss ändå och visst älskar vi dem tillbaka minst lika många gånger.
Massor av kramar
Lite mer om alla dessa kvinnor
Hur mycket har vi pratat om de indiska kvinnorna egentligen? Inte så mycket väl? Jag har ju berättat att de blir bortgifta och att kvinnor är mindre värda än män men nu tycker jag att vi ska gå igenom detta ordentligt.
I Indien bor det ca 1,2 miljarder människor. På 100 män går det 80 kvinnor. Varför då tänker ni antagligen inte alls för jag tror tyvärr ni vet svaret. Alldeles för ofta aborteras flickfoster bort eller så dör flickor på grund av för lite mat och för dålig sjukvård. Men varför, varför är kvinnor mindre värda, de är ju ändå de som ska ge sin man en son?
I Indien (och framförallt i Rajasthan) gifter de allra flesta bort sina barn, kvinnor som män. Kvinnorna gifts bort vid 18 års ålder och männen när de är 21. Sönerna stannar oftast kvar hemma hos sina föräldrar och bor där med dem, sin fru och sina bröder och deras fruar och försörjer sina föräldrar. Döttrarna flyttar hem till sin man, svärmor och sina svågrar och svägerskor och besöker inte så ofta sina föräldrar och syskon även om de bor nära. Kvinnorna har nu till uppgift i sitt nya hem att föda barn och se till så att hushållet fungerar. De är där för att arbeta. För kvinnans föräldrar och släktingar i tre led är hon nu en stor ekonomisk börda och det är hennes föräldrar som ska betala hela bröllopet och ge ett ganska stort bidrag till mannens familj. Ganska ofta låter man i fattiga familjer alla döttrarna gifta sig samtidigt, oavsett ålder, för att spara pengar och därför är några av våra älskade skolbarn redan gifta. Dock bör tilläggas att jag ännu inte hört om något "fall" där en ung flicka fått gifta sig med en mycket äldre man men det sker kanske. Ibland kan unga män gifta sig lite senare än 21 år om de till exempel vill plugga klart innan de gifter sig men om hans mamma då är sjuk och inte kan ta hand om hushållet måste sonen gifta sig så att någon kommer och arbetar med att tvätta och laga mat, annars fungerar ju inte hushållet. Logiskt?
Om vi återgår till de små flickorna. På första bilden ser ni lilla Janvi som är 2 år (japp jag vet hon ser yngre ut) och hon har precis lärt sig gå alldeles på egen hand. Janvi har inte fått en lätt start på livet för det är ingen som bryr sig om henne och hon sitter och gråter i sanden nästan varje dag vi kommer till Banjara. Hon har en äldre och två yngre systrar och det är helt enkelt alldeles för många flickor i den familjen. Janvis mamma är väldigt likgiltig till hennes döttrar och släpar dem mest i armen och de två yngsta tvillingarna ligger i kissiga filtar och får ingen kärlek alls, men jag kan tänka mig att hon är extremt pressad och att allt är hennes fel för att hon "bara" levererar flickor. Det är helt enkelt inte lätt för någon kvinna i den familjen.
Vad gäller skolan är det såklart svårt att få iväg flickor till privatskola, de kan ju lika gärna vara hemma och ta hand om getterna så kan killarna få gå i skolan. Idag när vi pratade med mamman till två systrar, Arti och Ganga, så sa hon rakt ut inför flickorna att Arti kunde få bli skickad till privatskola men att Ganga ska få vara hemma och gå med getterna. Deras son har de såklart redan skickat med egna medel.
Ska jag fortsätta och berätta om alla våldtäkter, att kvinnor inte går ute när det är mörkt och att dessa våldtäkter ofta förklaras med bristen på kvinnor? Absurd bortförklaring.
Alltså jag önskar verkligen att det jag beskriver nu är en överdrift och något som egentligen är gammalt och förlegat men detta är vardag även för ganska moderna Indier. I södra Indien och i vissa storstäder är det dock lite annorlunda och mer modernt men i en stor del av Indien lever kvinnorna som arbetare för sina män, utan utbildning och utan kunskap om att deras liv skulle kunnat vara så annorlunda om de bara haft turen att födas i en annan del av världen.
Julia Johansson
Född: 29 april 1993
Bor: Färgelanda i Dalsland
Utbildning: samhällsvetenskaplig linje på Margretegärdeskolan i Uddevalla
Har arbetat: På Ica Supermarket Färgelanda
Frittidsintressen:Träna på alla möjliga sorters vis. Tycker dessutom om att umgås med sin pojkvän och sina vänner antingen under en myskväll, ett restaurangbesök eller på en utekväll!
Tycker om: Kläder och smycken. Hon tycker (precis som jag) om Benoffepie som är världens godaste kolapaj. Hon säger att hon älskar att äta en hel Marabou Digestive ena kvällen och dagen efter äta nötter och "träna sönder". Hon tycker om storstäder och att resa. Men mest älskar hon sin systerdotter Elma.
Varför åkte hon till Indien: för att hon ville ha ett äventyr och för att hon alltid drömt om att volontärarbeta.
Familj: Mamma, pappa och två storasystrar, Camilla 25 år och Lina 28 samt Linas dotter Elma, två och ett halvt år. Dessutom har hon en pojkvän som heter Niklas.
Julia är från Färgelanda. Färgelanda är en liten håla enligt Julia och där ska det tydligen finnas ganska märkliga typer säger hon fast det verkar som att hon tycker om den ganska mycket, den där lilla orten i Dalsland. Hon har jobbat på Ica ganska länge och det är roligt när hon berättar om alla snåla tanter som kommer in med utgångna rabattkuponger och som ska ha extrapris på bruna bananer. Julia reste hit till Indien med Sofia som jag intervjuade förra gången och de gick på gymnasiet tillsammans. Julia har väldigt bra tålamod, alltså hon jobbar på dagiset i skolan där jag också jobbar och hur hon klarar av att sjunga samma sång trettio gånger och dessutom låta glad även den trettioförsta gången förstår jag inte riktigt hur hon lyckas med. Ni skulle sett när Julia letade efter smycken i Pushkar, hon var väldigt noga med att det skulle vara rätt storlek och färg (jag hade inte orkat leta så länge) men till slut hittade hon rätt och blev mycket nöjd! Julia funderar på att åka till Australien med Niklas till våren, då är det väl antagligen dags för ett nytt äventyr för denna glada tjej från Färgelanda!
Indisk trafik
Pushkar för andra gången
Och där fick ni se lite av vårt fina hotellrum också. I alla fall, vi åt lunch precis när vi kom hit igår och sedan gick vi runt på marknaden, det är ju roligt även om man inte ska ha något speciellt. Det finns massor av fina saker och allt är jättebilligt! Pushkar är som jag kanske berättade förra gången, en helig stad och det är långa hinduer som åker hot för att bada i den heliga sjön. Jag och Hanna Huppunen tog av oss skorna (vilket man måste så fort man ska in till något heligt) och gick ner till sjön och satt i solen för att titta på alla som badade. Det såg så skönt ut men jag antar att vattnet är ganska smutsigt. Vackert var det i alla fall med alla trappor som gick från vattenbrynet ända upp till staden. Tyvärr fick man inte ta kort vilket många turister struntade i men jag kände att det var lite respektlöst när människor faktiskt är där för att be så inga kort för mig.
Jag åt tomatsoppa för var inte så hungrig och sen fruktsallad med glass till efterrätt. Det kändes som vi satt på en strandrestaurang i Grekland och det var så mysigt. När vi kom hem hade Hanna Huppunen fått kobajs på foten (gissa vem som skrattade högt och inte hjälpte henne ur situationen?)
Puss
Uppdatering
En trött tjej och en bra film
Hej allesammans jag har feber. Usch det är hemskt för jag brukar inte ha feber och man blir så ynklig av det, var tvungen att skriva till mamma igår bara för att hon skulle tycka synd om mig och då kändes det genast lite bättre. Hej hej Emilia 20 år. Tack gode Gud för Alvedon säger jag bara!
Jag har med andra ord vart hemma idag (skrikande kids, 40 graders värme och feber är ingen bra kombo) tillsammans med Elin som också har feber. Vi två har knappt setts på hela dagen då vi råkade lägga oss på olika ställen på gården och sen orkade ingen av oss flytta på sig. Istället har jag uppdaterat min internetbank en gång i kvarten för att hålla koll på insamlingen som går jättebra och om alla som sagt att de ska föra över pengar gör det så borde vi vara i hamn! Verkligen häftig känsla! Jag här dessutom lusläst DNs hemsida, läst väldigt många sidor i En man som hette Ove (Isabelle Beckman du som älskade hundraåringen skulle älska den) och sett filmen Blood Diamond som kanske är en av de bättre filmerna jag sett, vill egentligen se en till film men tror inte filmskåpet här nere (som faktiskt ändå innehåller ganska många bra titlar) kan toppa den och då blir det så jobbigt att se en sämre samma dag. Japp här har ni i-landsproblem i ett nötskal när riktiga problem bara finns runt knuten men det är ju lite så vi jobbar, vi från fina trygga väst. Ojdå där fick ni lite bitterhet på köpet men det bjuder jag på, jag har ju trots allt feber.
Puss
Sofia Andersson
Dags för personporträtt nummer två, det skulle komma upp igår men inget internet så då fick det bli idag istället!
Född: 10 juni 1993 Bor: Trollhättan i Västergötland
Utbildning: Samhällsvetenskaplig linje på Margretegärdeskolan i Uddevalla.
Har arbetat: I hemtjänsten i Trollhättan.
Frittidsintressen: Har inga
Tycker om: Lösgodis från Hemmakväll "det är min grej i livet". Tycker om att resa. Tycker om att dansa fast det gör hon aldrig längre.
Varför åkte hon till Indien: För att hon ville prova något nytt och för att Indien känns som ett annorlunda och intressant land.
Familj: Pappa och lillebror Jesper 17 år.
Sofia Jenny Andersson är en glad tjej från Trollhättan som reste hit till Indien med sin kära vän Julia som kommer få en närmare presentation senare. Sofia har nu missat två höstar i Sverige då hon förra året var i Ghana och arbetade på ett barnhem och det är väldigt intressant att få höra hennes historier därifrån. Det är hon och jag som började arbeta med den äldre klassen tillsammans (nu är även Elin med oss) så vi umgås mycket under dagarna i Banjara Basti. Sofia älskar, förutom lösgodis, bearnaisesås och det pratar hon om ganska ofta. Sofia Jenny Andersson har ett litet dilemma, hon har nämligen ingen hobby. Vi försöker hjälpa henne så mycket vi kan och har föreslagit allt mellan bakning, möbeltapetsering och astronomi men Sofia är lite svårflörtad och tycker att det mesta verkar tråkigt eller för tålamodsprövande så det går inte så bra men vi jobbar alla tillsammans så mycket vi kan för att Sofia ska få något att göra de timmarna hon inte arbetar med de gamla. När Sofia går ut och ska ha roligt en fredagkväll tar hon ofta på sig de legendariska discopantsen som tydligen är väldigt svåra att sätta på sig men otroligt sköna när de väl är på. Vi är alla väldigt nyfikna på att få se dessa omtalade brallor svänga loss på dansgolvet och glittra i takt med musiken!
Puss
Taj Mahal den långa versionen
Vi åt frukost hemma i fredags och fick jättesöta lunchpaket från kvinnorna på gården som vi tog med oss till bussen som skulle ta oss till Jaipur. Väl i Jaipur åt vi lunch i väntrummet som alltid spelar My heart will go on i högtalarna, kvinnorna hade gjort kokta ägg, mackor, frukt och lagt ner ett juicepaket i påsen. Fina de är! Bussresan mellan Jaipur och Agra tog sex timmar och det var så skönt att komma till hotellet som var enkelt men fräscht och fint. Det var ett gäng riktigt trötta tjejer som kämpade i sig middagen på fredagskvällen och vi gick och la oss snabbt efter den.
I lördags vaknade vi kl sex och begav oss till Taj Mahal som låg ca 100 meter från hotellet. Vi gick igenom en säkerhetskontroll och träffade vår guide som var lite mer inspirerande än de vi haft förut. Han ville att vi skulle ta gruppfoton överallt och vi blev nästan lite trötta på att fota tillslut. Och Taj Mahal, visst var det häftigt och mäktigt, man har sett det så många gånger på bild och sett så många människor som blivit fotade framför detta, ett av världens sju nya underverk! Dock blev jag ganska besviken på insidan, eller i alla fall det man fick se av insidan, litet var det och trångt och varmt. Jag är van att gå runt länge i mäktiga katedraler fyllda av symboler, tavlor och skulpturer men det här var raka motsatsen. Tyvärr fick man inte ta kort så jag kan inte riktigt visa... Utsidan var mycket bättre, framförallt i morgonsolen!
Efter den guidade turen åt vi en välförtjänt frukost på hotellet och jag fick kaffe, ägg, frukt med yoghurt och toast! Mums! Resten av dagen ägnade vi på Agra Fort som är det gamla palatset. Där fick vi höra historier om hur de brukade försvara sig och om olika fiffiga lösningar på problem med luftkonditionering mm. Jättespännande! Vi bestämde oss för att ta en promenad från fortet in till stan men det skulle vi inte ha gjort... Det började ösregna och vi blev så blöta att vi behövde skynda oss in på en lunchrestaurang som råkade vara ganska fin restaurang så vi la hela 44kr på luchen, ungefär dubbelt så mycket än en vanlig lucnh! Ojojoj... Men gott var det allt. Resten av eftermiddagen ägnades såklart åt shopping, vad annars?
Efter middagen skulle vi spela kort men vi var lite för många så jag och Matilda sprang ut och köpte en till kortlek precis bredvid hotellet. Alltså antingen är vi helt uppskrämda med att Indien ska vara jättefarligt eller så är vi två ovanligt lättskrämda för det var så läskigt och vi höll varandra i handen hela vägen, alltså den korta vägen till affären bredvid hotellet... Jag tror vi måste sluta lyssna på alla som säger att Indien är så farligt, det är klart att det stämmer men man får ju inte överdriva!
Igår åkte vi hem hela den långa vägen igen och det var så skönt att komma hem igen. Jag och Hanna städade hela vårt rum vilket vi inte gjort sen vi kom hit, ja jag vet äckligt, och vi fick duscha i vatten som inte var iskallt som det på hotellet. Borta bra hemma bäst helt enkelt!
Helgens äckliga: jag trampade i hundbajs utanför Taj Mahal
Puss
Taj Mahal den korta versionen
Nu är fröken Palm trött. I fredags var det 10 timmars bussresa som gällde och sedan samma sak idag för att få se det där Taj Mahal. Sen att det faktiskt levde upp till att vara ett av världens sju nya underverk gjorde i och för sig den långa resan värd mödan. Vi bodde på hotell, tog massor av turistiga kort och åt god mat. Ni får några få bilder idag så skriver jag en utförligare rapport imorgon och då får nog Alma stå för bilderna, det brukar bli bäst så...
God natt och puss
Tvätt och nya kläder
Jag måste berätta om i förrgår för det var en av de roligaste dagarna hittills! Vi åkte nämligen tillbaka in till Banjara Basti på eftermiddagen för att tvätta och ge nya kläder till barnen i första skolan. Som jag berättat har vi två skolor i området då det bor två olika kast där och barnen kan inte gå i samma skola. I alla fall, barnen var glada och tyckte det var så roligt att få nya kläder och bli fixade i håret. Det är verkligen viktigt att de lär sig att tvätta sig och ha rena kläder men det är ju svårt för dem då allt är så smutsigt runt omkring dem. Indien är ett vackert land med fin natur och många vackra tempel och byggnader men det är så smutsigt och skräpigt överallt. Barnen blev jättefina och det var roligt att se att de själva också tyckte det!
Alma tog massor av fina kort:
Grabbarna väntar på dusch
Hej hej hemskt mycket hej
Om min lilla apa gästbloggade min blogg skulle hon nog skriva ungefär så här:
"Hej alla madam Emilias vänner och släktingar. Jag heter Sandija men madam Emilia kallar mig oftast hennes lilla apa och hon säger att hon tycker om mig lite extra men det får ni inte säga till någon. Jag är nio år och går i AVIs skola och tycker det är ganska roligt men ibland har jag lite svårt att sitta still för jag blir ofta klar ganska fort och då spritter det i mina långa ben och jag liksom bara måste röra på mig. Madam Emilia säger att det kanske går att bygga ett till klassrum bredvid det gamla så att vi kan dela upp min stora klass. Det vore jättebra för då kan jag gå med mina klasskompisar som blir klara samtidigt som jag och så slipper jag vänta hela tiden för det är så tråkigt. Madam Emilia säger att det kostar massor av pengar så då behöver vi lite hjälp förstås. Kan någon av er hjälpa till? Då skulle jag bli lika glad som när madam Emilia leker kurragömma med mig. Hoppas ni alla madam Emilias vänner och släktingar mår bra där borta i landet dit man måste flyga flygplan!
Massor av kramar Sindija"
Så kanske min lilla apa hade skrivit om hon hade kunnat svenska. 10000kr kostar ett nytt klassrum som verkligen skulle underlätta undervisningen för alla våra gullungar. Vi är nio volontärer här nere nu så det borde inte vara omöjligt att få ihop eller hur? Vill någon av er bidra, om så bara med 50kr, skicka ett mail till [email protected] så får ni kontonumret. Jag vet att Sindija, Sono, Bobby och alla andra kommer bli mer än glada om det här lilla projektet gick vägen!
Puss från mig och alla barn
